Läsaren, som är här en månad, är en mycket gammal sådan, och den första text hon läste var boken ”Fyy 17!”, som kom ut 1987. Den hjälpte henne stort vilket är den bokens avsikt.
Jag fick besök idag, och hon berättade att det var magiskt att träffa Kidsen. Hon hade förstått att de är väldigt kärleksfulla, men… oj, oj, oj att de är sååå kärleksfulla, med en gnistrande energi, det hade hon inte kunnat föreställa sig.
-En författare måste, och jag menar måste, alltid ligga i underkant, sa jag, och fick förklara det.
-Om jag skriver om någonting här måste den som kommer hit uppleva att det är mycket bättre än vad jag har beskrivit det som. Om inte uppstår en besvikelse! Lura aldrig en läsare, säger jag bara!
Det är också en bra förklaring till varför många författare aldrig nånsin skulle våga att riskera att möta läsare.
De problem vi har på ön ”ser” aldrig en turist, hon vet givetvis om dem eftersom jag har skrivit om dem, men en främling ser enbart ett paradis.
Läsaren går alltså omkring här och tycker, mycket riktigt, att precis allt är mycket, mycket bättre än vad hon trodde, och idag ska hon lära sig åka Dolmus – minibuss – till stán.
Vifta så stannar de, gå ombord, säg ”Stop!” så stannar de; kliv av…
