Ännu en text som ska med i nya e-boken ”Äntligen fria från hjärndimma!”, och jag ska tala foton med Petrea K Marklund i morgon, och sen inväntar jag en text till, och sätter mig sen och syr ihop min 30:e bok eller vad det nu blir?
Medlemmarnas berättelser ska varvas med hårdfakta, forskning etc. och förklaringar varför man blir frisk av ums-metoden.
Boverket ville ha en haverikommission år 2002 då det stod klart att enorma mängder bostäder är mögelbostäder. Reinfeldtregeringen sa nej, sen sas det inte mer…
Petrea K Marklunds text:
Det var 2001 som jag först ”gick in väggen” rejält.Jag kraschade totalt och jag hade ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart psykiskt. Det var ”självklart” att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var en katastrof. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.
Jag har aldrig under de femton åren som sjuk mått bättre än vad någon gör tre veckor efter en influensa.
Men när man mår så pass, anses man ju nästan frisk, tillbaka i jobb en del i alla fall. Det var jag en period mitt i de här åren. Jag kämpade med lönebidrag och återkommande sjukskrivningar. Rasade ihop totalt ett antal gånger per år, men ansågs vara så frisk som jag någonsin kunde bli.
Sedan började det långsamt gå bakåt igen, trots suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.
Jag har varit väldigt glömsk till och från under de här femton åren, emellanåt har jag glömt saker jag gjort totalt. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker jag inte har en susning om. Jag minns inte alls, det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta.
När det var som värst så kunde jag tappa ord och namn, och jag kunde omöjligt komma ihåg saker jag skulle göra. Alla rutiner som man gör automatiskt som att borsta tänderna eller krydda maten var borta. Jag hade ett sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att
fungera någorlunda, dvs. kunna göra något lite överhuvudtaget. Men jag sov aldrig en hel natt, vaknade många gånger och saknade djupsömn. Dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag,konstant ångest, panikångest. Jag var fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. Någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp. Gjorde jag något för mycket, något alls, fick jag speedade stresspåslag där jag inte kunde sova alls på natten. Jag hade en mage som stod och skrek i fyra hörn. Huvudvärk, ögonmigrän…
Jag hade alla kriterier för me/cfs, det som förr kallades kroniskt trötthetssyndrom.
Jag nämnde influensa innan, blanda sedan in baksmälla (en rejäl en, som om du partat i en vecka, fast du inte har druckit alls) och sedan några portioner senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.
När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen.
Jag blev utredd av företagshälsan våren 2016. Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon någonsin med min sjukdomsbild och sjukdomshistoria bli frisk. Han ville helst sjukpensionera mig helt. Han bedömde min arbetsförmåga till max 25 % och han var rädd att jag skulle bli helt sängliggande om jag fortsatte att kämpa.
Sommaren 2016 fann jag Utmattningsskolan på nätet via en grupp på FB. Jag gick med och provade, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket knasigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting dyrt och ingenting som var farligt. Jag hade inget att förlora.
Mina framtidsutsikter var, som sagt, inte så lovande. Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge.
I Utmattningsskolan pratas det om att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes ju som den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av de antiinflammatoriska recepten och råden i skolan. Men det tog tre och en halv månad innan jag hade tillbaka min hjärna helt. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande så fruktansvärt trött.
Men jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix, hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år att bli frisk. När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta orsaker och med skolans hjälp klura ut varför och hur just jag blivit sjuk.Och det tog ganska precis två och ett halv år innan jag kunde räkna mig som frisk. I januari 2019 kunde jag säga upp samarbetet med försäkringskassan. Nu är jag tillbaka på heltidssysselsättning. Läkaren som dömde ut mej, tittar på mej som att jag är ett vandrande underverk. Men är det någon som lyssnar på honom eller på mej?
Vissa saker som jag har provat förut har jag hittat igen i Utmattningsskolan. Men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först genom utmattningsskolan som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat.
Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänk är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar.
Men att enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande.
Så om SSRI och terapi hade hjälpt mig i min sjukdom, så hade jag varit frisk för länge sedan.
Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, KBT: at, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende, förändrat och vänt runt hela mitt liv. I och för sig till det bättre. Faktiskt till att bli riktigt bra…
Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt istället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, jag blev bättre ett tag för att sedan krascha igen.
En av mina sjukdomsorsaker var en fläck på väggen, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset hade jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän.
Jag tänkte inte på mögel. När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel.
Den svenska sjukvården verkar inte ha tillräcklig mögelkompetens. Till exempel som när jag berättade om att jag trodde det var mögel som gjorde att jag rasade och blev sjukare igen, för min läkare på vårdcentralen och hon sa ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar hon ”Har du haft en traumatisk barndom?”
I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart. När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns läkare som kan det här, till och med i Sverige. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator. För min kroniska snuva!?
Sedan fann jag via analys även tungmetaller, uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Det kan kanske vem som helst förstå att det inte är bra att dricka uran år ut och år in? Jag fann även grova näringsbrister och en mage som inte tog upp näring som den skulle, trots bra mat.
Jag har inte haft en enda krasch sedan jag startade i utmattningsskolan och knappt några sjukdagar alls sedan jag kunde förklaras som frisk i januari 2019. Det trots att det varit hårda strider under min tillfrisknanderesa med försäkringskassan som kunde ha krossat vem som helst. men det är en annan historia som jag kommer att berätta om en annan gång.
Min mage fungerar numera liksom min hjärna min sömn och återhämtning och jag har läkt mer och mer undert de här åren.
Nu för tiden, säger min kropp att jag kan röra på mig. Ut och gå komma igång. När jag var sjuk var det katastrof de gånger jag försökte, det resulterade i yrsel, att jag ramlade och föll handlöst med skrubbsår och brutna revben som resultat.
Jag var trettiosex när jag brakade in i väggen och innan dess var jag sedan tonåren trött, rasade ihop med jämna mellanrum och orkade ingenting. Så, såhär bra som jag mår nu har jag inte mått under hela mitt vuxna liv. Jag har så mycket att ta igen att ibland tar jag i lite mycket, tur att återhämtningen fungerar. Jag har inte längre en antydan till “utbrändhetmåendet” och jag kan varva ned och sova gott om natten även när jag varit igång mycket.
Jag tänker numera orsak och hur jag kan åtgärda problemet, t.ex när jag börjar få ont över bröstet, tänker jag först ångest, stress och jobbet. Sedan funderar jag på kaliumbrist, eftersom jag haft det förut. Då använder jag lite kaliumsalt i maten, äter lite tillskott. Och smärtan över bröstet försvinner oavsett om det stressiga förändrats eller inte. En smärta jag tidigare haft i femton år och trott varit psykiskt. (Men där är det viktigt att man vet att man har brist, eftersom för högt kalium ger liknande symtom och både för högt och för lågt kalium är farligt för hälsan. Gäller det mesta av våra mineraler, viktigt med balans.)
Det första som säger ifrån om jag inte sköter mig är min mage, och jag lyssnar numera på den och vet vad jag ska göra för att rätta till. Är det en förkylning eller magsjuka som lurar, så går jag in i utmattningsskolan och läser på, och kurerna som finns där fungerar verkligen.
Huset är fixat vad det gäller mögel, jag mår bra i det. Jag har en väninna som hälsade på som är mögelskadad och hon kände sig betydligt bättre i vårat hus än hemma hos sig, så det verkar att ha fungerat.
Jag har blivit frisk från en sjukdom som inte finns med metoder som absolut inte kan fungera. De enda inom vården som brytt sej om mina resultat och velat veta vad jag har gjort är experterna som utredde och dömde ut mej, de som såg på nära håll vad som hände. De såg hur fruktansvärt sjuk jag var och hur mirakulöst frisk jag faktiskt har blivit.
Bokomslagen brukar jag få på en 3-4 dagar, men nu är vi uppe i tre veckor… Grafikern bor i Columbo:
