Det är vår rätt och vår frihet att få debattera och demonstrera, det är gängse uppfattning, men det är pratandet som skapar handlingsförlamningen. När vi känner att vi har vunnit debatten, protesterat extra högt och tydligt, så anser vår hjärna att problemet är löst. Väst drunknar i problem alla talar om, ingen löser dem.
En finska sa mig en gång – hon protesterade – att det var så gräsligt mycket skräp på en namngiven liten strand i kommunen här i TRNC och jag frågade om hon sagt till. Det hade hon inte, och den som är ansvarig i kommun kan inte lösa problem denne inte känner till.
Det är därför man inte ska protestera, inte förtala kommun, man ska tala med den som kan lösa problemet. Gör man det får man nån present, nån ros som tack, för att man har hittat ett problem.
Skriver man om den stökiga stranden på Facebook ska man ha skäll, man är rent samhällsfarlig, man ska tala med den som kan lösa problemet, gör man inte det förhindrar man att ett problem blir löst.
Jag har aldrig upplevt att nån demonstration, eller nått drev eller namninsamling, har ändrat på nånting alls, och ändå går folk på det här år efter år, årtionde efter årtionde, började på allvar i slutet på 60-talet. Det är så man gör sig själv helt maktlös.
En turkisk författarinna har titlat en bok; ”Spring för livet, demokratin kommer!”, och det är fullt begripligt att hon är rädd för detta extrema sammanträdande, denna protesterande-, och demonstrerande kultur, där folk lurar sig själva att tro att om många tycker samma sak så vinner man.
Inbördeskrigslistan USA
Lämna ett svar