De från andra kulturer ser på hundarna som övergivna bebisar, tar dem till sina hemländer, och de drar, och kommer aldrig tillbaks till den som låste in dem… och folk som har ”räddat” dem blir helt förvirrade. Samtidigt som de flyger iväg med en hund kan ett halvt kvarter leta efter ”sin” hund. Ska man ta en gatuhund måste man vara säker på att den inte har tio människor… och rikta in sig på en riktigt liten valp.
Fotot ovan på Ludvig är taget av hans ukrainska människa Svetlana, innan han kom till mig, och Ludvig ville ha en människa.
Han dök upp en dag i hennes trädgård i bergen, fick bo i trädgården, djuren bor ute här, de ska bland annat vakta huset, och sen flyttade hon sex kilometer ner till havet, och efter ett par dygn stod han i den trädgården, där han fick bo.
Den historien är vanlig: folk blir med hund eller katt, men de är fria, de kommer och går som de vill.
Jag kan inte bevisa det, men det är min övertygelse att Ludvigs hjärta stannade nere hos veterinären, därför att han hade blivit besegrad av en yngre hane, förlorat sin ledarroll i flocken… de är hundar, inte bebisar. Hans spermier hade gjort sitt.
Lämna ett svar