Men det började redan 1975 då individualpreventionen började slå ut allmänpreventionen.
I TRNC t.ex vet ”alla” att det är 3-5 års fängelse för ett villainbrott varför det inga finns. Det blir lönsammare att köpa en TV än att gå in och stjäla en. Det kallas för allmänprevention.
Den svenska situationen, alla domar ska vara bra för gärningsmannen sk individualprevention, har med fascistbygget att göra, och återfinns i schemat under punkten kriminalitet.
Man släpper på så mycket kriminalitet man bara kan, samt importerar den, för att skapa desperation och osäkerhet.
”Inget annat land i världen har den form av defensiva straffrätt som Sverige har. 1989 gjordes en straffrättsreform orkestrerad till stor del av en grupp radikala jurister. Reformen var kulmen på ett reformarbete med rötter i det radikala 1970-talet. Syftet med reformen var att avsevärt minska användningen av fängelsestraff.
Med defensiv straffrätt menas att ingripa så lite som möjligt. Bakom detta ligger en problemformulering som var typisk i vida kretsar på 1970-talet, att det var de samhälleliga ingripandena som var det verkliga problemet, inte brottsligheten i sig. Ofta formulerat som att ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. Böter och frivård var enligt denna logik alltid bättre än fängelse. Ja, inlåsning och fängelser var brottsgenererande i sig, sades det.
En följd som 1989 års reform har fått är den strid som på senare tid uppstått mellan politik och juridik om straffen. De flesta politiska partier vill idag ha en aktiv, offensiv, kriminalpolitik. Den defensiva modellen – inskriven i brottsbalken – sätter emellertid stopp för många av politikens strävanden. Särskilt när det kommer till fängelsestraff. Vi kan ta två exempel på hinder.
1989 infördes en paragraf i 30:e kapitlet av brottsbalken som brukar benämnas som en presumtion mot fängelse. Man ska alltid, om det går, välja en lindrigare påföljd än fängelse. Konsekvensen av detta har blivit ett system där fängelse är undantaget och det krävs en hel del för att kvalificera sig för ett fängelsestraff.
Exempel nummer två berör själva kärnan i den defensiva modellen, straffmätningen, det vill säga vilket straff en dömd ska få. Det är just här som den unika svenska modellen visar sig. I majoriteten av västvärldens länder bestäms straffet utifrån hänsyn till allmän laglydnad och en sammanvägning mellan vad personen som står inför skranket har gjort och dennes möjliga framtida återanpassning i samhället. Man ser både bakåt och framåt. Den svenska modellen innebär att man i stort sett bara ser bakåt på den brottsliga handling som personen begått när straffmätningen sker. Därmed faller en stor del av andra helt legitima hänsyn bort som en straffordning kan ha när straff ska bestämmas. Inte minst att förhindra brottslighet och skydda medborgarna från dess verkningar genom inkapacitering (inlåsning). Skillnaden mellan Sverige och andra länder blev väldigt tydlig i denna del med det uppmärksammade fallet i Danmark för en kort tid sedan när några gängkriminella från Järvaområdet i Stockholm dömdes till långa fängelse för mord med gängkoppling. Danmark har en offensiv straffrätt.
Reformen 1989 marknadsfördes som en rättssäkerhetsreform där rättvisa och proportionalitet skulle råda. Det den i själva verket gjorde var att flytta makten över straffmätning upp en nivå från domstolarna till lagstiftningen. Man formaliserade därmed straffmätningen genom att reglera den – under förespegling att ge domstolarna vägledning – i främst brottsbalkens 29:e kapitel. Som den norske kriminologen Nils Christie så träffande har beskrivit det, man skapade en räknemaskin för jurister. Vad vi fått är ett stelbent och i stora delar ologiskt system för straffmätning där utgången, om man rätt matar in parametrarna i ”räknemaskinen”, blir en mild dom.
Är vi då så unika i dessa sammanhang? Jo, man får leta länge för att hitta dess like. Finland har drag av samma idéer i sin strafflag. Nya Zeeland och Kanada och någon av USA:s delstater brukar nämnas ibland i sammanhanget men inte heller de nämnda har så fullständigt vandrat Sveriges väg.
En egenhet i den här svenska modellen är att den inte är särskilt svensk. Den är en blåkopia på förslag om reformering av straffsystemet som var i svang i USA under 1960- och 70-talet. Importen skedde från USA via den radikala rörelsen i Sverige med organisationer som KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) till svenskt utredningsväsende, via Brå-rapporten ”Nytt straffsystem” (1977) och fängelsestraffkommitténs betänkande (1986), med kulmen i 1989 års reform.
Reform 1989 är ett exempel på en legal transplant av rättsliga lösningar från USA, men som aldrig förverkligats där. Det var framförallt två saker som de amerikanska upphovsmännen ville komma tillrätta med, långa fängelsestraff och osäkra frigivningar. Man ville också med sina förslag ta makten och resurserna från polisen, domstolarna och fängelsesystemet och överföra dem till lokalsamhället. En utopisk vision där ett steg på vägen var att vid straffmätningen, som den är i Sverige idag, bara se bakåt på det lilla utsnittet av den brottsliga handlingen. Man kan se hur dessa radikala förslag från 1970-talet nu åter plockas upp och marknadsförs i svallvågorna efter BLM-demonstrationerna och protesterna. Krav på nedmontering av polisen och överföring av makt och pengar till lokalsamhället är på så vis inget nytt i USA.
Få har nog förstått den radikala grund som finns bakom ändringarna i brottsbalken 1989. Men radikaliteten i sig är kanske inte det starkaste argumentet mot den nu rådande ordningen. Det är däremot den passivitet som en defensiv straffrätt för med sig och därmed en oförmåga att kraftfullt ingripa när det behövs, mot gängkriminalitet, mot organiserad brottslighet, mot ungdomar som glider in i grov kriminalitet och så vidare.
Ska politiken åter helt få makten över kriminalpolitiken och inte hela tiden kämpa mot spärrar i straffrättssystemet som infördes 1989 är det dags för en ny straffrättsreform. Därför: Skrota ”räknemaskinen för jurister” genom att omarbeta 29:e kapitlet i brottsbalken. Avskaffa presumtionen mot fängelse i 30:e kapitlet i brottsbalken. Inför ett system som liknar övriga länder i västvärlden där domstolarna har en tydlig uppgift att också vara del av att förhindra framtida brott och inte minst gör upp med alla utopiska visioner som ligger bakom 1989 års reform enligt vilka fängelsestraff till varje pris ska undvikas. Återge domstolarna den makt och det utrymme de hade före 1989 års reform över straffmätningen. Ge Sverige en helt vanlig europeisk offensiv straffrätt!
Bo Wennström
professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet
Artikelförfattaren utkommer inom kort med en bok i ämnet, ”Om straff och fängelser – Om Sveriges avvikande vägval på straffrättens område”, Jure förlag, publiceringsdatum 30/9 2020. Bo Wennström har tidigare även gett ut boken ”Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in”.
Nu börjar vi bygga upp mot de utvisningar som sen kommer, USA har dem nu, och sen stängs gränserna och Hellstorm drar igång.
”Det tog 20 år* Vändningen: Löfven kopplar invandring till brott
https://www.youtube.com/watch?v=tLjFOIUYwcY
Lämna ett svar