Jag ska ha en njurmedicin i två veckor till, och den var slut, jag betalade den, bad apotekaren ringa chauffören när den anlände, han hämtar den, kostar mig 25 lira, och hon hade ringt, han ringde mig, och frågade om det går bra att han hämtar den i morgon.
Nu kommer apotekaren hem med den.
Jag har en rätt stor erfarenhet av att vara verkligt sjuk här, jag var det 2010-2016, och det är med svenska mått mätt mycket, mycket lätt. Service, överallt, och speciellt för sjuka.
En sjuk eller gammal kan sitta i sin bil utanför vilken butik som helst, tuta, de kommer ut, man ger dem instruktioner vad man vill ha, och de går in och plockar ihop varorna, tar betalt via fönstret med kortdragare eller kontant.
Jag sattes på en pall i min matbutik och sen sprang ungdomar omkring och plockade ihop vad jag skulle ha.
Varför? Därför att det är normalt, och det byggs ingen fascism här. Men jag hör rätt ofta svenskar säga att sjuka måste ha ett elände här eftersom det saknas rullstolsramper etc. Vad ska man med dem till när svaga aldrig lämnas solo åt sitt öde?
Befolkningen har t.ex, mask på sig i de stora matbutikerna av hänsyn till gamla, sjuka, svaga – den är kärlek och omsorg här, inte förtryck, alltså inga protester, tvärtom, som vanlig.
De tror att de ska få freedom, jo hej du…
Lämna ett svar