Gangstervärlden

Jag har aldrig, och jag menar aldrig, med kriminella att göra privat. Jag vänder dem ryggen omedelbart därför att du kan aldrig vara bekant, vän, kompis med snedseglare utan att dras in, få en massa trubbel eller hamna i rena hemskheter.

Jag hade två barndomsvänner som båda två blev kokainhandlare, den ena internationell sådan, och en av dem hade moral dvs. jag råkade aldrig illa ut bara för att vi hade lekt i samma sandlåda. Den andre utnyttjade mig.

En av cheferna, en kriminalkommissarie på narkotikaroteln som jag kände privat, berättade att de hade varit på vippen att gripa mig för de ville veta varför Mr X hade hyrt en lägenhet i Lund i en annan barndomsväns namn och varför jag stod för elen.

Jag hade givetvis inte en susning…
Polismannen sa mig att han hade förklarat på jobbet varför jag ens kände killen. Man behövde inte åka ut, gripa mig, förhöra mig.  Vi måste alla vara beredda på att vi kan gripas i sex timmar, och det sker om man är på fel plats, vid fel tidpunkt eller umgås med fel människor.

När jag hört det ägnade jag tre dygn åt att leta rätt på fanskapets bil
Den brukade svepa runt i förorterna… och när jag fick syn på den satte jag en lapp på rutan med texten; ”Hur bara vågar du!!! ALDRIG mer! Gud ser dig!”

Den andre barndomsvännen åkte däremot in, och han hade inte ens susning heller, och hade inte träffat snedseglaren på flera år. Lägenhetsinnehavaren satt i sex timmar, missade ett mycket viktigt möte… och sen den dagen för nu 40 år sen bestämde jag mig för att hålla dem kort.

I den vevan avslutade jag ”utbildningen”
Jag hade läst in allt som en kriminalkommissarie läser på polishögskolan dvs. befordringsgången handlar om ålder främst. Men jag hade tuggat i mig kriminalteknik, spårlära, och en hel del material jag fick av Tekniska Roteln.

Jag satt också i rätten, och det var en bra grund för de två kriminalromaner jag skrev; Häktad på sagolika skäl och Mordet på Törnrosa.

Inga gangsters privat
Däremot har jag varit övervakare åt bunkerfångar, och dem träffar man i princip aldrig, och kontakten sker främst brevledes, och jag hade två så kallat livsfarliga samt den spiondömde Bertil Ströberg.

Det får jag nämna därför att han gjorde det först själv. För övrigt har övervakare tystnadsplikt på livstid.

Jag fick ofta frågan hur jag vågade ha ligisterna, och jag brukade svara:
– Jag vet hur de ser ut, hur vågar folk gå ut? Utan utan att veta det och utan att ha nån relation alls till dem?!?

De har alltid en mycket märklig tvärtom-moral
Tillhör du ”familjen” kan du säga och göra vad du vill, och de skulle aldrig skada dig nånsin medan alla utanför cirkeln är i princip fiender.

Det var långa ärenden; tio år, och är man bunkrad får man inte träffa folk, utom möjligen sin advokat, och sin övervakare kan man få ringa till i tio minuter i månaden.

Bunkerövervakare är också specialgranskade givetvis
En bunkerövervakare måste ha en skarp distans, vara mycket tydlig och aldrig låta sig användas samt att 100% ärlighet krävs. Mina två ligister kände alltså väl till att jag gillar inte kriminella handlingar men jag kan också skilja på sak och person.

Man skulle kunna tänka sig tanken att de då hade tackat nej med motiveringen ”hon gillar inte mig!”.  Men det är egentligen rätt logiskt att de inte gjorde det därför att de gillar inte sig själva heller – den del av dem som är just kriminell skapar ofta ett djupt självförakt – så man kan säga att klienten och övervakaren var helt överens.

Mina två gossar kom ifrån socialgrupp 1 samt 5, och de satt på samma kåk, och vid en intern transport hade de fått syn på varandra, och utväxlat blickar. Ingen av dem kände nog till att båda hade mig som övervakare och jag fick snabbt brev ifrån båda som meddelade att den där idioten ska dö! De hade blivit kränkta och läst in hur mycket som helst i varandras blickar.

Min erfarenhet av isolerade människor är att det vi anser vara ”ingenting” kan bli hur stort som helst och unga svenskar kallas för ”den lättkränkta generationen” vilket i princip skulle kunna bero på att riket är så isolerat och segregerat som det är?

Nåväl, jag svarade båda att om A skjuter B så kan inte jag betala min el. Jag betalar den med arvodena för A. Om B skjuter A kan jag inte betala min telefon! Arvodet för B går till telefonen. Om A + B lyckas skjuta varandra och båda dör så kommer jag stå utan både telefon och el.

Det tog skruv!
De la genast ner sitt bråk, de skulle absolut inte skjuta ihjäl varandra (ta in ett vapen kostade ungefär 100 000:-) och jag skulle absolut inte vara orolig för varesig min el eller telefon. Båda bad om ursäkt för att de ens hade stört min sinnesro.

Frivårdens folk hörde talas om det här, gapade, häpnade och skakade på huvudet och frågade mig hur jag hade  kommit på idéen…
– Lätt! Jag hade läst av deras överlojalitet, den är på många sätt helt skruvad, och jag använde mig av den.

Frivården gratulerade men beställde ingen manual för specialövervakare direkt
Jag besökte den ene i bunkern en gång, dagen innan han och en liga just hade fått in ett vapen och de tog sig ut och drog. Kvällspressen följde dramat minut för minut, och det slutade med att mitt ärende angav sig själv och togs in. Inget jag hade direkt med att göra utan en massa kedjehändelser låg bakom.

Det kanske blir en bok nån dag?  
Båda har hävt tystnadsplikten så jag är fri att skriva vad jag vill, och en av dem ville det aktivt:
– Kan mitt skitliv hjälpa nån, go ahead.

Jag kommer aldrig att skriva nån bok om gangsters men jag kan tänka mig att beskriva hur kriminalfrågan hanteras såväl i Indien som på norra Cypern därför att vi har enormt mycket att lära.

När min klient var gripen frågade jag varför han inte hade tagit mig som gisslan?
Det hade blivit klart billigare än pistolinköpet? Jag hade glömt bort det där med lojaliteten och han blev blixtförbannad och sa mig:
– Skulle vi ha dig i baksätet? Du har barn!!! Ska de sitta hemma och äta upp naglarna med sin mamma i baksätet på en gangsterbil medan helikoptrarna snurrar och Expressen ligger i buskarna. Tänk!

Filmen nedan har inte med just mina klinter att göra men det är samma urtypiska ”hederskodex” som jag har nämnt. Det är i grunden frågan om en slags hederskultur som existerar i full blom i den så kallade undre världen.

Jag har sett i svensk press att man tror att andra kulturer ägnar sig åt det vi kallar för ”hederskultur” för att de kommer ifrån det eller det landet t.ex. Det är som jag ser det helt fel. Det är inte en nationell kulturfråga utan ett mycket tydligt symtom på en djup kriminalitet, och denna hederskultur finns även i vårt land i just den undre världen.

Alexander Ritchey
Dokumentar beskriver Alexander Ritchey vägen från den absoluta toppen, i ett allt snabbare tempo, ner till den avgrundsdjupa botten, till helvetet. Öppet, ärligt och utan förskönande omskrivningar berättar han hur han med charm, vältalighet och via mer eller mindre svävande förklaringar lyckas lura och bedra inte bara lärare, tjänstemän och andra icke närstående. Utan även dem han älskar. Familj, kompisar och nära vänner.

Ändå har han en sorts hederskodex som hindrar honom från att utsätta nära och kära för alltför stora problem. Men alltför många har ändå anledning att känna besvikelse och ilska över vad han utsatt dem för. Alexander Ritcheys egen förklaring till att det kunnat bli som det blev är: ”Jag hann inte få med mig alla bitar från hemmet för att klara ett ansvarsfullt liv som vuxen……

Ord som ödmjukhet, respekt, gemenskap, kärlek och sorg är just bara ord för mig, ord som jag själv fått tolka och sätta känslor på.” Alexander Ritchey skriver bra. Texten flyter och läsaren fångas av berättelsen och blir nyfiken hur det går.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

The following two tabs change content below.

Lena Holfve

Nyutgivna böcker: Utmattad - Fri från hjärndimma, Mögelförgiftad och Sömnlös
Om Lena Holfve 436 artiklar
Nyutgivna böcker: Utmattad - Fri från hjärndimma, Mögelförgiftad och Sömnlös