…”kapitalist Kina”, men här har vi det ultimata beviset på att det är så numera, och sen minst 30 år, pressen och alt-media står på med ”kommunist-Kina”, och lever alltså kvar på 70-talet. Det är femtio år sen… det är dessutom väst som går mot -ism.
Ett skäl är att folk som haft ”Maos lilla röda”, en liten bok, i bakfickan slutade att tala om Kina då det stod klart att 70 miljoner kineser hade avlivats. Hela samtalsämnet blev tabu.
Är det nått vi svenskar borde lära oss så är det att inte lägga oss i, värdera, kritisera andra länder utan ta hand om vårt eget.
Det tar minst tio år av boende i ett land, läsning av inhemsk press och författare, och tusentals samtal med lokalbor, innan man ens förstår halva kulturen. Det tog mig tio år att fatta, av en slump, att det är araber och inte muslimer som idkar böneutrop.
Nån utredning påstod att 95% av svenskarna är mot Kina, i så fall har vi 95% idioter, alla länder har problem, alla har sina för- och nackdelar men bilden att vi är änglar, och alla andra är monster, är totalt fel.
Nu gör vi det, kritiserar, ingår i f-bygget, vi mot dom, krig ska fram, och som vi ofta sett påpekar videobloggarna som bor där att västmedia ljuger i princip jämt. Det är som med alla myter om TRNC, sällan ett enda sant ord, inte ett.
Det västerländska hatandet är på gränsen till klassisk mentalsjukdom; paranoia, och avståndet mellan självbilden och beteendet bör behandlas med en fyraårig psykoanalys.
Listan
Sverige ska överhuvudtaget inte lägga sig i andra länders problem, Sverige har så enorma problem att detta land borde skämmas inför omvärlden, och detta kan jag garantera när det gäller mobbning i skolan, enormt många blir så mobbade i skolan att deras liv går aldrig att reparera, jag var en av alla dessa hundratusentals mobbningsoffer, jag blev så fruktansvärt mobbad i skolan att än idag litar jag inte på andra människor, jag ser andra människor som potentiella hot mot mig. Jag hade bra betyg, var bra på att plugga och allt gick bra för mig i skolan, ända tills sjunde klass i högstadiet i slutet av 1970-talet, då började helvetet, jag var liten till växten och kunde inte försvara mig med resultatet att gängen i skolan mobbade mig nåt fruktansvärt och till sist blev jag svårt misshandlad, detta ledde vidare till att jag inte klarade av skolan och det enda jag försökte med resten av skoltiden var att hålla mig undan genom att gömma mig och detta ledde i sin tur till att mina betyg sjönk i botten så när jag slutade nian hade jag bottenbetyg och idag lever jag som en totalt ensam och isolerad ungkarl utan barn. Jag blev så fruktansvärt illa behandlad i skolan att jag aldrig någonsin mer kan lita på andra människor, jag ser andra människor som potentiella faror och hot. Som om inte detta vore nog så kom en av dessa mobbare hem till mig nu när vi är vuxna och han var rejält på fyllan och slog mig rakt i ansiktet och han förklarade hur mycket han hatat mig ända från skolan, mannen som slog mig är idag kraftigt alkoholiserad. Jag är så innerligt trött på Sverige och tycker så illa om detta land och om hur illa jag blev behandlad genom hela skolan att jag helst av allt vill emigrera ut härifrån.