Den text som jag har publicerat nedan var den som News Voice körde, och här är originalet. År 2018 var Kristoffer här.
Kristoffer Hell är en smart tänkare, som har besökt mig i TRNC i några veckor, år 2017 ???, och som fick en puff att skriva böcker. Han är nog kontroversiell i alla läger, och har väl gått ifrån att vara överförtjust i alt-media till att se klarare hur fascistbygget fungerar.
Han driver blueshift.nu och denna artikel är skriven i februari, och genom att kolla i backspegeln kan man peta ut vilka som är för-fattare, och inte.
ANALYS. “Håller Ryssland på att vinna freden i Ukraina? Bevittnar mänskligheten just nu en globalistisk desperation över att Ukraina, som pjäs i NATO:s krigschack i Europa, håller på att glida Washington ur händerna?”
Text: Kristoffer Hell, utbildad i säkerhetspolitik i Storbritannien och författare
Ryssland gick i måndags kväll ut med beskedet att erkänna de ukrainska landsdelarna Donetsk och Lugansk som självständiga stater. De ligger båda i öster där de angränsar till Ryssland. Många av dess invånare identifierar sig som ryssar.
Frågan är om detta ryska schackdrag kommer att förmå Ukraina och USA tillbaka till förhandlingsbordet och ta det så kallade Minsköverenskommelsen på allvar, så att befolkningen i Lugansk och Donetsk nu skyddas för NATO ubildade och beväpnade inhemska våldshuliganer i regionen.
Om Washington och Kiev inte reagerar positivt, synes Donetsk och Lugansk framtid likna vad skedde med Krim våren 2014.
Efter den amerikanska statskuppen i Kiev i början på 2014 hölls en folkomröstning på Krim om medlemskap i Ryska Federationen – med resultatet över 96% av invånarna på Krim rösta för att lämna Ukraina och uppgå i Ryssland.
Varför skulle folk i Lugansk och Donetsk rösta för att uppgå i Ryssland?
Därför att regimen i Kiev sedan 2014 bedriver ett lågintensivt krig mot befolkningen i landsdelen. Uppenbarligen lever det i dag i Ukraina människor som upplever Moskva som en mer kapabel och pålitligare leverantör av ekonomisk, politisk och social stabilitet än Kiev.
Förmodligen stärks uppfattningen i takt med en fortsatt amerikansk krigshets – vars mest omedelbara effekt är att begränsa och undergräva Kievs säkerhetspolitiska handlingsfrihet.
Våren 2022 synes Ukraina befinna sig i en T-korsning där en möjlig framtid är territoriet som ett livlöst, sönderbombat och radioaktivt frontavsnitt efter NATO:s krig mot Ryssland – och den andra vägen stavas militär alliansfrihet och goda förbindelser med Moskva.
Vilken är egentligen dynamiken?
Ju mer Washington hetsar, och Ukrainas kuppregim tvingas instämma i denna psalm, desto mer motiverade är Ukrainare att betrakta Krim våren 2014 som ett alternativ med högre odds för överlevnad – än deltagande i ett NATO-krig.
Vad hände egentligen på Krim våren 2014?
En folkomröstning där över 96% av befolkningen röstade för att leva under Moskvas stabila tak – istället för söka skydd under Kievs läckande paraply (tillverkat i USA och tillhandahållet av NATO via skotten på Maidan).
Förresten, varför hetsar USA just nu om ett påstått förestående ryskt militärt anfall mot Ukraina?
Håller Ryssland på att vinna freden i Ukraina? Bevittnar mänskligheten just nu en globalistisk desperation över att Ukraina, som pjäs i NATO:s krigschack i Europa, håller på att glida Washington ur händerna?
Poängen med ökad rysk militär närvaro vid gränsen kan då vara en åtgärd för att avskräcka Washington, och NATO:s hemliga armé av i terrorism utbildade operatörer, från att med våld försöka skrämma civilbefolkningen bort från den för Moskva sedan en tid fördelaktiga utvecklingen?
Hur relevant är utvecklingen för Sverige?
Vad händer om Stockholm fortsätter att stödja USA:s eskalering mot storkrig i Europa?
Är det enda sättet svenskar i strategiskt tunga landändar, som Gotland, överlever är genom att klippa banden med Stockholm, utropa självständighet, och erhålla direkta säkerhetspolitiska garantier från Moskva?
Lämna ett svar