En läsare undrade hur jag brottade ner en svår ordblindhet, och det började jag med tidigt, i femte klass.
Min svensklärare Hans Garpe, tillika läromedelsförfattare, sa mig att du skulle få högsta betyg på innehållet, och alla minus som finns avseende stavning, på dina uppsatser, så vi gör så här nu; betyget jag sätter avser innehållet enbart, och sen rättar jag bara fem ord varje gång, och dem lovar du mig att du skriver hundra gånger minst på ett papper.
Jag såg alltså högsta betyg jämt, och fem markerade ord och hur de ska stavas, och tar vi ordet ”fjäril” t.ex. så låter det som om det ska vara två l, det ska vara ett.
Då skrev jag alltså ordet minst hundra gånger, och sen känner min hjärna igen det som är rätt sen för gott.
Garpe förklarade också att många författare är ordblinda, som Strindberg, Jan Myrdal, etc. och att man kan lära sig stava, men aldrig lära sig skriva, talangen måste finnas där. Därför kunde man inte köpa sig in i Skrivskolan som jag drev online i 20 år, du måste visa mig talangen först, och det förklarar varför många av mina elever debuterade sen, och är idag författare.
Garpe var också den som hutade åt min rektor, tagga ner lite och hota inte hennes skoltidning, HG hade själv varit rektor i Mälarhöjdens skola, och han ska ha sagt till vår;
-Lena kommer att bli författare, statsminister eller terrorist, och det är på oss det beror.
När vi hade en återträff, då jag var runt 33 år, kom min rektor, och sa mig som vanligt:
-Jag är besviken på dig.
Men nu rörde det inte skoltidningar, och jag hade debuterat då, men det dög inte, som vanligt.
-Jag trodde att du skulle bli politiker, justitieminister.
Aldrig nöjd, men jag sa honom som många av oss gjorde;
– Inget för mig, ljugs för mycket där, och det är det största misstaget min generation har gjort. Urbota dumt tänkt.
Lämna ett svar