En ung asiat frågade mig om min hälsa är god nu, det är ett slags hälsningsfras på samma sätt som de frågar om man har ätit, och jag svarade att det är den, och om inte åker jag till Indien.
Anna sa mig nyligen; ”Jag ska dö i Indien”, inte ordet ”vill” utan ”ska”, och hon har hunnit ner nu, hon är rejält skraltig, kan inte gå, har nyligen haft en stroke, suttit inburad i en etta på Östermalm sen Covids utbrott.
Det är prick tre år sen jag var nere hos henne i Goa, se kategorin Indienresan 2019. Hon lär nog få som hon vill; dö i Indien, jag har svårt att tro att hon åker upp nånsin mer.
EN HÄLSNING från INDIALAND långt borta, nära i hjärtat!
Se bara på clematisen – gossen som skymtar förbi visar att vi pratar TRÄD, inte buskar… Och från detta fridfulla Goan Cafe gick mina färde till Alcove Resort, där havet möter himlen under heta dagar som följs av skyfall och åska på kvällen. Idag slår man rekord borta i Delhi: 45 grader!
INDIALAND finns kvar… även om mycket är förändrat också i lilla Goa, som har lidit svårt under den uteblivna turismen. Nu tar stora bolag över, bygger nytt och förbereder sig för goda tider, medan lokalbefolkningens utkomstmöjligheter krymper i samma takt. Det är väl som det brukar vara. Den enes (feta) bröd, den andres död… men så pessimistiska ska vi väl ändå inte vara. Det är ingen här.
DET ÄR SVÅRT ATT beskriva vad som händer med en människa, i synnerhet en gammal människa som kommer till Indien, till just havet och grönskan och ett närmast fysiskt, påtagligt sinneslugn. Jag har ingen aning om det rätta svaret. Jag kan knappt gå och får hjälp så fort jag vill det. Jag pratar och skrattar varje dag även om jag inte alltid vet varför. Jag är aldrig 
ensam (den lilla ”maiden” på bilden är utbildad ”nurse”)! Vänner från förut – verkliga vänner – kommer till mig varje dag och vi pratar gamla minnen som åldringar gör, och har roligt. Och pratar allvar – mest också det med ett leende.
JAG VET ATT jag är äldre än mina (snart) 80 år. Jag har varit rejält sjuk i långliga tider och lever på övertid. Den tackar jag för, oavsett om den varar länge, inte alls eller i tio år till. Det är här jag vill vara. Livet har sina hållpunkter. Här har jag levt förut, det vet jag bara. Långt före stressen, ensamheten, arbetstempot, försörjningsbördan, alla barnen som är så väldigt stora nu, allt det som var mitt liv – läs LIVSTYCKEN som är litegrann av mitt mellanmänskliga testamente! Vill ni se en lycklig människa, så har ni en här – med rötter i mitt Indialand.
EN FUL SAK vill jag hälsa till Sverige: Ingen gammal människa borde få lov att åldras och dö ensam. Det är egentligen en ganska vacker sak, när den dagen kommer. För det gör den!
(Texten finns på AW:s Facebookssida)
6 år sen
Lämna ett svar