A point of no return

Det här är något helt annat än legosoldaterna inom ISIS, och jag ser det inte som ett hot alls utan ett konstaterande. Det är allvar.

Vi hotar gärna i vår kultur, för att manipulera fram viljan, men det är vi det. Här sägs tydligt att de tar sig an Sverige efter Ukraina.

Jag gissar 2025, om beslutet är fattat nu, och det är det
I vår pratkultur kan man säga hur mycket som helst, som man sen inte gör, men det är vi det. Förr eller senare smäller det, hur som, för vi kan inte stå på som vi gör.

Sverige går med i NATO, och meddelar att vi sätter upp kärnvapenramper riktade mot Ryssland?

Efter den senaste tidens koranbränningar uppmanar den tjetjenska ledaren och Kremltrogna Ramzan Kadyrov till våld.

– När vi är färdiga i Ukraina är det dags att resa till de länder som skymfar Koranen, säger han i ett klipp på Telegram. Källa Expressen

Källkontroll:

Highlights: ”Russia stands alone against the West’s aggressive, atheistic, and colonial policies,” he said. Ramzan Kadyrov has ruled the Russian republic of Chechnya with an iron fist for over 15 years. His troops are actively participating on the side of Russia in the war against Ukraine. He called on the world’s Muslims to act forcefully against ”Satan’s servants” in a post on Telegram. The Swedish Security Service warned earlier this week that state actors, and in particular Russia, are trying to take advantage of and fuel the negative attention Sweden has received.

The head of Russia’s Chechen Republic, Ramzan Kadyrov, has threatened to ”deal with” Quran-burning western nations. Ramzan Kadyrov said that the Wes[t is bringing the situation to a point of no return. Kadyrov warned that once they finish the Ukraine mission, they will go to countries desecrating the Quran.

• FB-reaktion, är gissningsvis arketypisk, och säger nästan ”allt” om svenska unga
  Jag fick inte med en som skrev; Gäsp

1 år sen

Dom över Sverige
av Birger Claesson, 12/12 1950, och hans skrifter dyker upp på Bokbörsen ibland.

Jag hade legat vaken en stund vid fyratiden den 12 december och var färdig att stiga upp, då jag fick se en stor, vit gestalt.

När jag fick se den komma mot mig, blev jag förskräckt och skälvde till i hela kroppen.

Jag var nämligen i fullt vaket tillstånd. Men då hörde jag honom säga:

– Frukta icke! Du är högt benådad mitt i din andliga fattigdom. Och jag vill visa dig, vad som ska ske med Nordens folk den sista tiden i denna nådeshushållning.

Så fick jag se och höra följande:

Jag fick se främmande härar anfalla Umeå. Och hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom kan jag inte säga.

Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall från luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken.

Det såg ut som fienden ville åt Östersund mest för att få ett högkvarter där.

Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men de fördärvade den mycket svårt.

Så fick jag se ett anfall från havet, varvid Härnösand anfölls, men från en ö, som heter Hemsö, där det svenska kustartilleriet har samlat ganska stor militär styrka, besköt man fiendehären.

De höll fästet också där med hjälp av svenska flygvapnet. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygplan och som föll ned som parasoller i stort antal, i hundratal, ja, kanske i tusental. De hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand.

Jag hörde en röst ropa:

– Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden.

Det blev en överraskning, ett anfall som svenskarna inte hade räknat med, i ryggen, medan de försökte hålla fästet utåt havet.

Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet mot Umeå. Det var ett anfall mot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några få sekunder – naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid när det sker – så låg hela Göteborg jämnat med marken.

Den svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården utan var tvungen att ge vika.

De främmande militärerna tog de svenska befästningarna, där de ställde upp sina vapen och besköt Göteborg.

De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ända till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från ett annat håll och höll fienden därifrån hela tiden.

Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall var det också ett anfall mot Malmö. Men Malmö intogs och det såg ut, som om inte ett hus ramlat.

Det blev också utropat som en fristad och alla invånarna, som stannade i staden, skulle behandlas lojalt.

Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor, bred rad av små båtar, förmodligen invasions båtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna.

Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.

Samtidigt som de fientliga trupperna steg iland mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden genom ett anfall mot Falsterbo, som försvann fullständigt.

Sedan försvann trupperna. Jag vet inte, vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen och då hade den svenska armén fått ge vika till Hässleholm.

Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.

Jag såg också två stora män, som jag förstod var generaler e.d. – de bar sådana uniformer.

De var främmande generaler och den ene sa på mycket dålig svenska:

– Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på ett annat sätt.

De hade förmodligen förlorat mycket folk. Fienden kom inte längre på det hållet.

Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall ett anfall mot Stockholm. Det var en främmande flotta som anföll.

Den tänkte ta sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd från den svenska flottan och av det svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg.

De sköt ner en del av denna flotta och jag hörde en röst säga:

– Det skedde i Oxdjupet.

De fartyg som retirerade sköts också ner och det fanns till slut inte ett fientligt fartyg kvar.

Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag själv inte känner till.

Det stod att läsa på fyren: “Brödstycket”. Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.

Den här lilla fyren är troligen en oansenlig fyr. Man hör aldrig talas om den och få människor torde väl veta att den existerar.

Jag hade inte en aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till Örebro Bibliotek för att ta reda på, om denna fyr fanns.

Vi fick fram en del böcker och då vi talat om vad vi ville ha reda på, fick vi fram en atlas. Så fort vi öppnade den, fick broder Blomgren omedelbart syn på Brödstycket!

Vi fick också närmare se var fyren var belägen. Detta, sade Herren, skulle vara ett tecken, att det skulle ske, som jag sett.

Det fruktansvärdaste av allt var, att många hundra flygplan ifrån den främmande hären satte in ett anfall från luften, samtidigt som anfallet från havet och därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån.

Staden blev inte intagen av fiendehärarna men blev kolossalt ramponerad och en stor del av civilbefolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit med det, förgicks fullständigt under ruinerna.

Så såg jag också ett anfall från havet mot Västervik och det kom så överraskande, att där steg de främmande härarna iland, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken.

Där kastades också marktrupper in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa:

– Marsch mot Norrköping!

När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik och under uppehållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision av hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land.

Jag såg hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp.

Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde inget göra, fast de såg hur kvinnorna släpades bort under rop av hjälp.

Soldaterna skrattade åt dem och sa på bruten svenska: – Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.

Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall från havet som kom, och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, släpptes trupper ned från luften.

De marktrupper, som hade släppts ned mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall.

Det var alltså fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.

Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmas av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm.

Sedan fick jag se anfallen ifrån luften. Den vita gestalten drog sig undan, ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir.

Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån.

Det var massor med flygplan, som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till.

Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla.

Hallsberg såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut som om Hallsberg hade farit mycket illa, även det.

Sedan hörde jag rösten ropa: Örebro. Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenröse på stenröse.

Mer än halva staden gick under, men det såg ut som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg- och Arbogahållet till.

Sedan hörde jag rösten ropa igen: Fagersta. Och så var det samma dån där. Det var ett fruktansvärt anfall från luften och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken.

Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta Central, var kvar. Och bron, som går över Västanforsån, höll de fientliga trupperna på att reparera.

Sedan hörde jag rösten igen: Avesta. Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen: Sandviken. Och Sandviken blev det inte heller någonting kvar av.

Gävle såg jag på ett mycket, mycket dunkelt sätt. Jag kan inte säga, om staden blev ramponerad, men jag har en förnimmelse av att jag även där såg en hel del ruiner.

Sedan fick jag höra rösten igen och nu ropade den: Bofors. Det blev ett våldsamt anfall från luften.

Men den ena fientliga flygplanet efter den andra ramlade ner och Bofors gick så gott som oskadad ur striden. Hela fabriksområdet var oskadat.

Det var några få hus, som blev ramponerade men inte på grund av anfallen utan på grund av nedslagen, ty en del av planen exploderade och tog omgivningen med sig.

Karlskoga såg ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.

Sedan fick jag höra rösten ropa igen: Borlänge. Då jämnades Borlänge med alla dess förorter fullständigt med marken.

Därefter blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet och strax hörde jag rösten ropa:
– Mörker faller över hela världen.

Då fick jag höra ett stort jämmerskri bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter ryckas upp mot ljusstrimman.

Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss alla fria åt Gud med sitt blod.

Då ropade jag:

– Men käre Jesus, varför skall allt detta behöva gå över vårt folk?

Då svarade rösten: Läs de fyra första verserna i den 41:a psalmen…

Detta har varit ett folk, fullt med barmhärtighet. Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det flera tillfällen än något annat folk, ty jag älskar det. Och de, som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det i fortsättningen. Jag skall rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur skall jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem att be, jag kan inte förödmjuka dem utom genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk och många är de, som skall räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta icke. Var icke rädd. Det är min kärlek, som är med i allt detta.

Du frågar kanske:

– Såg du ingenting mera?

Jo, min vän, jag såg allt detta i fyra timmar och jag såg mycket, som mitt samvete förbjuder mig att tala om.

Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde, att jag själv skulle gå ur denna uppenbarelse gråhårig, men en slöja drogs över den och i varje fall är jag tills vidare förbjuden att nämna om det.

Om boken_Dom_över_Sverige

Inget för känsliga, men årtiondets kanske viktigaste frågeställning