Det är runt 1,5 kilo silver som har förflyttats från mig till vår älskade tandläkare Mustafa, och dealen vi gjort är att jag har rätt att köpa tillbaks det inom 18 månader. Lite längre fram ska han ha mer…
Kriminalromaner = pengar, så har det varit under hela mitt författarskap, och som vi vet ska vi bli besatta av brott, och jag vill inte hjälpa till i f-bygget, så jag har nobbat Saga Egmond t.ex. som vill ha nya, och som har gett ut mina gamla kriminalromaner.
Rent moraliskt har jag löst det hela; jag skriver en kriminalroman, som inte är nån kriminalroman, utan en helt ny genre i genren.
Jag kan inte nämna för någon hur jag ska fixa det, eller vad det ”nya” innebär, då kan man inte skriva boken.
Jag har informerat kidsen om att jag ska producera nu, och säger de något intressant kan de höra mig säga; ”I will steel that!”, och skulle det störa dem får de säga till mig, och om jag stjäl hela scener säger jag inte ett dugg för de får läsa dessa 3-4 sidor sen.
Båda menade på att det gör inget, stjäl på du, men jag har förklarat för dem att om man visar folk det man snott blir alla glada och säger, tryck du, och säger man inget slutar folk tala med en. Jag har tjogvis med kolleger som isolerat sig själva den vägen.
Jag ska lära grannen det, som skriver på en bok just nu, och jag tror att jag ska gå humorvägen.
-Jag har inte sett dig ute på en vecka!
-Nä, det går ju inte att sitta på terrassen utan att bli avbildad i smyg…
Jag vet, av erfarenhet, att jag lär skriva boken på nätterna, och det blir artiklar här också, arkivet och läsare ska skötas i denna brinnande tid, men det kan bli på udda tider, lite nyordning alltså.
Folk har frågat om det inte är hemskt att bura in folk…
