Jag frågade gästen och för att få publicera det, som nyss lämnat mig, hur hon upplevde att ha det:
Efter ett par kilometer börjar jag vänja mig. Till min stora förvåning så tycker jag att den hiskeliga farten är…jättekul! Jag känner mig inte det minsta rädd och tvivlar inte heller på chaufförens förmåga. Fast kursen i ”eco-driving” har han nog missat…
Tryggheten i att träffa en person som du kan lita på när du befinner dig på okända tassemarker är svårt att beskriva med ord, det ska upplevas. Jag talar inte om ”bara” en chaufför, för det är så oändligt mycket mer. En guide, coach, höger hand och vänster hjärnhalva. Tolk, kontaktperson, ombud, förmedlare, agent. Vem ringer jag när jag trillar och bryter armen? Ja, självklart fungerar 112 som på de flesta civiliserade ställen – men kanske tycker du det är överkurs att ringa efter en ambulans. Vem kontaktar jag för att be om hjälp att kolla upp något?
Chauffören!
Att betala för tjänsterna är självklart, även om det börjar luta mer åt vänskap efter några år. Men vi måste komma ihåg att alla 
behöver tjäna pengar för sitt uppehälle, och din betalning är hans lön.
Bilden ovan är min indiske sen säkert tio år, Shan, som ringer och ringer och letar efter nån pryl till mig. ”Alla” har en chaufför, få kör själva i Indien. Gästen reagerade i början över att min cypriotiske, som också ringer och kollar upp nått till höger, kör fort… hon har varit i Indien! Om man jämför….
Lämna ett svar