När jag var mantalsskriven i media i tio år lärde jag mig en sak, som också var ett av skälen till att jag slutade som offentlig person efter tio år, och över en natt – vanligt folk tilltalade mig inte på stán.
-Kolla, där går hon, vi ska inte störa henne!
-Du ska jävlar inte utge dig för att vara LH!
Långsamt tog jag fram körkortet, som jag tacksamt nog hade i bakfickan, och körde upp i hans nos. Hans utstrålning ändrades genast, och nu ville han ha en autograf.
Hemma hade jag en låda, där jag la all ”dårpost”, och jag hade samma som Anna Wahlgren, Jan Guillou, Leif GW för de vill ofta ha vår hjälp, och en hjälpsökande ringde på min dörr.
Han hade lyckats snoka rätt på att jag bodde bakom skylten CARLSSON?
Nej, han hade ringt på alla dörrar från nr 1 på Kungsholmsgatan, media hade skrivit att jag bodde där, och nu var han framme vid nr 17, och fick napp då jag öppnade.
Han sa mig att regeringen hade opererat in en radiosändare i hans huvud, nu ville han ha min hjälp att få dem att ta bort den.
Jag fann mig rätt snabbt, trots att jag hade tre små barn bakom mig, och sa honom att ”om du kollar Aktuellt ikväll kommer du få se ett inslag om Styckmordet, och de ville att jag skulle vara med.
Men jag tvingades tacka nej för min förläggare har bestämt att jag får inte visa mig i media nu på länge. Jag kan alltså inte skriva på ditt upprop för då hamnar jag i tidningen, får inte det!”
Säkrare nu
Nu bor jag utomlands, har dessutom låst in oss, men noterar att 9 av 10 mejl kommer från denna grupp, och jag har kollat med lite kolleger; samma där. Om de tar mig säg en timme om dagen, trots att jag inte bor i media så jag har lite nu, så är det nog intet vad de kostar tjänstemän, poliser, rådmän, lärare, osv.
Jag tror vi behandlar dem fel, det är därför de ökar
De åker dessutom på precis alla korten så deras rädsla driver på.
Tekniska rotelns chef, som faktagranskade mina böcker, sa en gång då jag kom upp på roteln, till en kollega:
-Det här är Lena, den enda jag vet som satt gränser för Bombmannen, och som fortfarande lever.
Tingström hörde givetvis av sig i posten, och han fick av mig i uppdrag att skydda mig. ”Så bra att just du hör av dig! Kan du vara bussig och se till att absolut ingen på Kumla hör av sig till mig på minst ett år? Jag sitter och skriver på en jätteviktig bok och får absolut inte störas!”
Bombis nappade direkt! Skötte uppdraget med bravur! De har för lite att göra, de behöver uppdrag, och vi måste börja ta betalt för att få ut offentliga handlingar.
Så liksom det är begripligt att människor inte vågar vittna mot personer från kriminella organisationer är det förståeligt att läkare inte vågar gå emot en rättshaverist. Men gäller samma sak för staten? Tänk en stat som helt kapitulerar inför våldsverkares hot. En stat som helt enkelt struntar att åtala människor för mord om de har en stark kriminell organisation i ryggen. Det är ingen hederlig människa som vill bo i en sådan stat.
[…]
Jag föreslår att vi istället hjälper de alla människor i Sverige som dagligen behöver befatta sig med orättmätiga krav på upprättelse genom att införa en förtryckt blankett till alla som känner sig kränkta utan grund:
”Vi har tagit emot ditt klagomål. Du saknar grund att vara kränkt. Detta beslut kan inte överklagas”. Läs mer
När anhöriga dör kan det bli stortok
Ett av hans poddavsnitt sticker dock ut litegrann. I det ringer NN upp sin åldriga mor som befinner sig i ett förvirrat och upprivet tillstånd. Han håller för henne en föreläsning om läkemedelsindustrins och den konventionella vårdens ondska samt de olika hobbydiagnoser han gett henne. NN kan verkligen inte sägas göra ett föredömligt jobb när det gäller att lugna henne och han upplyser henne till och med flera gånger under samtalet om att det finns människor som är ute efter att ta hennes liv.
Läs mer
[…]
Frågan är dock vad en person som NN kostar skattebetalarna i slutändan. Han verkar ta väldigt mycket tid i anspråk och tycks dessutom ha för vana att alltid vända sig högt upp i hierarkin med sina utläggningar och krav. Läs mer
Rättshaveristerna är en säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i våra lagböcker, men där finns sällan några svar. Läs mer
Rättshaveristerna blir fler och fler – Tidningen Vi
De rättsvårdandes representanter är minsann inte Guds bästa barn
Den åklagare som bestämt sig för att sätta dit Tingström (jo, det är förmodligen det rätta uttrycket) gör det inte enbart i laglig nit utan också för att få den åtalades fästmö att bli hans älskarinna. Om Tingström försvinner in bakom en låst celldörr blir ju deras förhållande så mycket enklare.
Men den förfördelades hämnd blir kraftig. Åklagarens hus sprängs i luften med dödsfall som följd. En bomb i Skatteskrapan tar också liv. Det är klart att Tingström får epitetet Bombmannen och hamnar i Kumlabunkern. I fängelset blir han bekant med Christer Pettersson och enligt den teori som författarna redovisar utmynnar den bekantskaper i det spektakulära statsministermordet klockan 23:21 fredagen den 28 februari 1986.
Om det verkligen gick till så är föremål för debatt. Bombmannens testamente, som utlovades under en tid, kom aldrig att offentliggöras och livstidsfången Lars Tingström finns inte längre. Cancern tog honom.
Men Lena Ebervalls och Per E Samuelsons förklaring till den alldaglige mannens gradvisa förvandling från någorlunda laglydig människa till Sveriges troligen farligaste rättshaverist är skickligt genomförd och har trovärdighet. Läs mer
Lämna ett svar