Min vovve Ludvigs ryska matte, han bodde i hennes trädgård, har hälsat på varje år i augusti, men inte i år, och han känner väl igen henne, och älskar henne, men vill inte följa med henne, vi har testat det, första året.
Hon måste informeras om att han är sjuk…
När jag tog över honom var han bara med mig i tre veckor, jag åkte till Sverige i tre, och satte honom därför på ett vovvehotell där han var inlåst, och olycklig.
Enda gången han har varit inlåst
Han rymde två gånger, men återvände, och han öppnade fönstren. Man ser på bilden till höger att Ludvig är djupt olycklig.
-Sitta på vovvehotell, så förnedrande… med en massa britters mopsar som når en till knäna.
Tanya, som driver vovvvehotellet, måste informeras…
Det är rätt många människor, inte minst vänner och grannar, som älskar Ludvig… men vi är oväsentliga på många sätt, flocken är allt, rangen betyder allt.
Jag kommer aldrig så länge jag lever glömma Ludvigs totala personlighetsförändring, och den känsla av skam som vällde 
ur honom, när han kom hem stukad, efter vad vi tror var en revirfight, som han förlorade.
Jag har varit hans människa i fyra år, och veterinären tippade på 2,5 år då han kom, så han är nånstans runt sex, sju år, och jag har noterat att den väldiga plym han hade på svansen har klingat av sista året, det är inte så mycket plym längre.
David Palmer sa, den 23:e på eftermiddagen, att det skulle hända starka saker de kommande 72 timmarna, som förändrar precis allt. De får ofta läskigt rätt, energifolket.
Lämna ett svar