Nobelpristagaren i litteratur är ett (pedagogiskt) val som lär reta upp folk

Det lär väl påpekas inom alt-media att årets litteraturvinnare är känd som en slags flyktingskildrare, och bara ordet står dem väl upp i halsen, och de har inte en susning om att det är vad de lär bli själva under sitt liv därför att -ismerna vill ha krig, förutom att vi har en rätt hotande solar minimumperiod framför oss, och för att du alltid blir som de du föraktar. Det är bara en fråga om tid.

Dessutom kommer folket att jaga många av dem, när det vänder;
-… sen blir du skjuten för att du gick med…

Men årets pristagare ger dem chansen att redan nu sätta sig in i flyktingtanken.

De som är här på Cypern är det redan, många är det, och en stor grupp är britter som har flytt sina kemiskt beroende barn. Knarksituationen är väsentligt värre där än i Sverige. Men vi har också politiska flyktingar inte minst från Ukraina.

Arresteringarna är i full gång i USA, som ligger före oss, och mamman ser väl inte helt glad ut??? Hon känner nog inte till än att måltavlan är patrioterna? Det är när folk fattar att alla deras ”vänner”, inte minst Trump, ville ha ihjäl dem, som det vänder på allvar.

“A kind of miserliness,” is how Abdulrazak Gurnah describes the attitude of some in Europe to refugees. After all, he says, “Europeans streaming out into the world is nothing new” and he suggests those seeking succour also be seen as “talented, energetic people, who have something to give.” In this brief conversation with Adam Smith, recorded just after he had heard the news, his surprise at receiving the Nobel Prize in Literature is evident. “I was just thinking ‘I wonder who’ll get it’”, says Gurnah: “I thought it was a prank, I really did.”