I samma takt som vi får ett imperieskifte, tar väl 50 år till minst, kommer tankar från Asien att nå oss. En sån, som är på väg in i väst, är karma. Den tanken lär väl slå väst med häpnad eftersom många lever som om det inte ens finns några konsekvenser alls. Vi har haft lite av det… du får vad du sår här… som man ropar i skogen får man svar…
Under min barndom på 60-talet inträffade tre dödsfall; Marilyn Monroes otippade ”självmord”, och morden på de två bröder hon haft att göra med, varav en av dem var president Kennedy. Folk rotar i det än, inne på 60:e året, och det beror väl på vårt behov av att veta. Vi vill veta sanningen, och ändå lever vi i en kultur just nu där det ljugs enormt. Vi vågar det, eftersom vi inte har karmatankar.
Jag gissar att olika människor, kända och okända, har lagt ner miljoner timmar på båda Kennedymorden men också på Marilyn Monroes död, och om vi haft karmatankar hos oss, då hade 99% av den tiden försvunnit, för precis alla hade fattat att det är väl givet att Kennedybröderna mördades! Som man ropar i skogen…
Kennedy framställs idag som USA:s sista riktiga, hederliga president, och jag skakar på huvudet samt minns en historia som min mor berättade.
Farfarsfar Kennedy var rätt fattig om än affärsman, bodde på Irland, och han mötte nån form av energimänniska som sa honom att han inom kort skulle få möjlighet att ta sig över till USA.
Om han åkte över skulle hans familj bli rika och berömda och djupt olyckliga, den ena tragedin efter den andra skulle avlösa varandra, och om han stannade på Irland skulle hans familj förbli rätt fattig men mycket, mycket lycklig.
Vi vet vad han valde som 26-åring.
Jag vill nog nästan påstå att det där gällde många familjer, och experimentet USA fylldes av äventyrliga drickande strulputtar och alkoholism, drogmissbruk och ett enormt medbeoende, med åtföljande kriminalitet, går som en röd tråd igenom landets befolkning och korta historia.
Vår egen resa att lämna amerikaniseringen har börjat, och jag tänker på ett Skypesamtal jag hade nyligen med en hyfsat jämnårig och rätt politiskt oskolad svensk, som sa:
-Fanns väl en tid då jag nästan beundrade amerikanare men det är ju ett förskräckligt land!
Lämna ett svar