Ett barns börda
Hon var bara tre år när hennes far tog livet av sig själv, sin hustru, sin far och två tjänstekvinnor. De von Sydowska morden uppmärksammades på nytt i Helena Henschens bok, nu tas de också upp i en pjäs. Tragedin har präglat hela Monika von Sydows liv. ”Att se pjäsen på Upsala stadsteater var enbart en lättnad. Äntligen känns det som jag är fri.” Läs mer
Monika var min handledare
Jag arbetade med fosterbarn mellan 1972 – 1982, och det var inga HVB-barn, som det påståtts av förtalsexperter på nätet. De fanns inte ens på den tiden. Jag var anställd av Sthlm-Solna kommun.
En av de saker jag aldrig gjorde var att ta emot ett barn mot föräldrarnas vilja, allt började med ett möte med dem, och dessa mycket roliga år blev boken ”Älska lagom”.
Som alla mina läsare vet är jag pionjär, och den ändrade 17 viktiga författningar, drev fram att fosterföräldrar ska testas på ett mycket speciellt sätt, med mera. Men det riktigt, riktigt nya var just att skriva hem så många barn som möjligt, och att samarbeta med föräldrarna före placeringarna och under den. (Om pappa sitter på kåken för att han mördat mamma går hemskrivning bort.)
Jag har en mamma med i boken, hon gillade texten, som inledde sitt umgänge med mig genom att spotta mig i ansiktet. Hon var inte glad över att hennes dotter togs för då tolv år sedan. Två år senare skrevs hon hem till mamman, och skiftet skedde via ett ridläger. Jag lämnade tösen där, och mamman hämtade ut henne. Nån dag före lägret rymde flickan hem till sin mor, som ringde mig sex på morgonen, körde sen över henne, och sa mig att hon nogsamt påpekat att nu ska vi göra rätt här; inga rymningar nu! Den mammans förvandling från spottkobra till en välfungerande vuxen skulle jag vilja sätta in i mitt CV…
Men bakom låg väldigt mycket Monika, och har man en bra handledare blir det färre och färre tillfällen man behöver henne men bara känslan av att jag hade Monika var obetalbar. Men hon sa rätt ofta ”du har en naturlig begåvning avseende att avslöja och hantera psykopater”. Så medfött vet jag inte om det är – man lär sig i rätten. De är stamkunder där.
Den boken fick en enorm uppmärksamhet därför att den alltså ifrågasätter hela fosterbarnshanteringen, och en gigantisk artikel i DN fick Anna Wahlgren att kontakta mig i februari – mars 1984.
Monika var psykoanalytiker, och den utbildningen krävdes
Jag ställdes ofta inför väldigt knepiga situationer, och jag minns en tös, vars ena förälder var ”narcissist med psykopatiska drag”, enligt min handledare, och flickan satt på sitt rum och ljög en kompis rakt upp i nosen. Jag hörde hela samtalet från köket, och bestämde mig för att låta det vara, och ta upp det med Monika.
Tösen sökte dilla i sin vän att hennes förälder kom regelbundet, hämtade henne, körde henne till ett ställe där de umgicks och hade jättekul! I verkligheten var föräldern helt ointresserad och helt inne och uppe i sig själv.
– Det där är inte lögn, sa Monica, det är förnekelse, hon orkar inte med sanningen, och den ska du inte pressa på henne, så det var bra att du inte tog upp det med henne, när kompisen gått.
Men skriv dagbok, visa henne då hon är runt 18 år, inte nu då hon är tio
Skriv precis som det är!
”Idag satt hon och ljög / förnekade… och jag tänkte… och jag bestämde då…!”
Jag lärde mig mycket via Monikas ”historier” t.ex. den om fosterpojken som mått kanon i alla år, som plötsligt blev spatt galen, och ingen kände igen honom. Utredningen visade att han plötsligt kom ihåg mordet på sin mamma, han tog upp det med sin fosterförälder, som vidhöll att mamman dött av svår sjukdom. Eftersom pojken älskade och litade på fosterföräldern MEN mindes… blev det en så stor konflikt i honom att han sprängdes. Det löste sig, man höll sig till sanningen, fosterföräldern bad om ursäkt, och förklarade att de velat skydda.
Ibland har jag funderat på om jag skulle skriva fler böcker, vars material tas ifrån dessa erfarenheter, och jag kan det därför att många har hävt sekretessen dvs. jag får det. Hur som, så tänker jag ofta på Monika, och denna tid, ungarna är +50 år allihop nu, då jag studerar Pedofilfrossarärendet. Skälet till att pojken inte befinner sig i ett familje- eller barnhem idag beror på att man har klassat pappan som ”resurstark” och att det är så ser vi på det faktum att han inte hänger ut sitt barns mor, eller hela ungen inkl. könsorganen i alternativmedia.
Men, det här tar aldrig slut…
För oss, som synar fallet, tar det slut förmodligen efter domen i Hovrätten men för far och son tar det aldrig slut. Det lär vara dramer i ett, och brottsoffret – pojken – lär inte få ihop bollarna före 40 års ålder. Pappan skulle behöva en Monika, en egen handledare de närmsta 15-20 åren, och det duger faktiskt inte med nån kurator eller psykolog. Du måste mycket, mycket högre upp på utbildningsskalan, och sådana som Monika växer inte på trän.
https://www.youtube.com/watch?v=wZHKCbHGlS0
Usch,vad det här var jobbigt att läsa och ta in Lena. Har så mycket erfarenhet av allt du skriver om här angående trasiga barn och dess förnekelse.Som sagt, själv har jag ett sådant och brottas med fortfarande. Önskar träffa dig i framtiden ,kanske du kan hjälpa mig skriva en bok om mitt liv,själv har jag inte orkat ens tänka på det,inte ens har haft ork o tid att skriva dagbok, men du hjälper mig att gradvis bearbeta en del saker…tack!
Varsågod!
deckarskolan.se eller .com kan du testa. Helena är en mkt skicklig lärare, och bry dig inte att det står deckare. Hon kan lära ut skönlitterär teknik, och hon är hederlig.