Kan vi hålla förhöret utan försvarare?

Självklart kan vi det

Vad har du att säga om det du är misstänkt för?

Framstår för mig som fullständigt horribelt. Jag var i badrummet och stoppade i tvätt i tvättmaskinen hörde någon ropa att det var polisen, trodde någon skojade med mig. En halvtimma tidigare hade Jenny varit i Örkelljunga och handlat. Jag begriper fortfarande ingenting. Jag går och städar och tvättar medan polisen pratar med Jenny. Jag slänger sopor och krattar gången, ingen berättar för mig vad som hänt.

Jenny och jag ska separera, håller på att separera. Jag håller på att separera från henne. Hon göra såhär. Hon har under lång tid varit beroende av benzo och alkohol. I Malmö brukar hon skrika i trapphuset att jag ska ha ihjäl henne. Men detta är första gången det sker ett ingripande. Jag har aldrig lagt en hand vid henne.

Har ni bråkat ikväll?

Ja, men hon vill ju inte separera, hon är oerhört svartsjuk och tror att jag har en affär med någon. Jag har ledsnat på detta. Det är inte första gången som hon anklagar mig för saker som inte har med verkligheten att göra.

När hon dricker och tar benzodiazepiner slår det slint i huvudet på henne.

Hon var i Örkelljunga och handlade och 30-45 minuter senare står jag och fyller tvätt och polisen kommer, jag förstår ingenting.

Det enda kan va är att hon försöker köra ifrån stället, men hon är full och jag vill inte hon ska köra när hon är full, hon har dessutom en av hundarna i baksätet. Hon kör iväg och jag springer efter och skriker och ropar att hon inte ska köra. Hon fortsätter köra. Sen när jag åkte iväg med polisen så ser jag att bilen står längst uppe på vägen 2 km från vårt ställe.

Hon har alltså först varit i Örkelljunga och handlat. Därefter har hon försökt köra igen. Detta är 20-25 minuter senare.

Efter hon varit och handlat sitter hon på verandan och skriker ”Ta fram horan, jag vet att hon har varit här, jag vet att ni har varit i stugan där” Jag orkar inte höra så jag fortsätter städa. För en månad sedan fick hon veta att jag vill separera. Oresonlig svartsjuka och förtvivlan från hennes sida. Vi har varit tillsammans i tre år. Vi har varit sambos senaste året. Hon har skrivit från mina sociala medier till personer hon tror att jag har affärer med. Jag kan förstå att människor blir svartsjuka och förtvivlade och tappar greppet. Det är en ohållbar situation för oss bägge. Det här kom lite otippat för mig kan jag säga.

Jag förnekar all form av misshandel. Jag har varit noga med att hålla ett avstånd till henne föf att det inte ska kunna missförstås eftersom hon håller på skrika att jag slår ihjäl henne. Hon ramlar för att hon är full. Det är därför jag håller avstånd. Det är inte en nödlögn.

Hon är en hederfull människa, men hon är förtvivlad i sin vanmakt. Jag hyser verkligen inget agg mot henne. Jag trodde att vi skulle kunna åka upp tillsammans och städa ur huset.

Varför skulle ni städa ur huset?

Vi har bara hyrt huset månaden ut eftersom vi separera. Så vi skulle åka upp nu och städa ur det.

Vi var och åt Lunch utmed motorvägen i höjd med Helsingborg och sen fortsatte vi upp mot Örkelljunga. Då var hon nykter för hon körde bilen. Jag har inte en aning om när hon började dricka. Det är det här med tabletter också, att det slår slint i huvudet. Jag trodde inte att hon hade med någon alkohol, tanken från början var att vi skulle åka tillbaka samma kväll.

Finns det någon som kan styrka det du säger om henne?

Hon blev avskedad från sitt jobb för ett år sedan på grund av sitt missbruk. Senaste året har hennes missbruk eskalerat.

När hon skulle åka in till Örkelljunga får hon vårt gemensamma kort, fast det står i hennes namn, men det är min lön som går in på kontot. När hon kommer tillbaka så får jag tillbaka kortet. Jag får inte ihop att jag skulle slå henne och sen få kortet. Jag får inte ihop nånting. Jag begriper ingenting om jag ska va ärlig. Jag har kortet för jag är rädd att hon ska supa upp pengarna.

Förhör uppläst och godkänt.

Nästa artikel, del 2, kommer att vara klipp ur det första förhöret med kvinnan.

HJÄRTSLAGEN

(Klargörande: jag är antecknad som vittne i en pågående polisutredning. Det är således inte jag som är utsatt för det brott som eventuellt har begåtts. Vad gäller skuldfrågan är det polisens sak att ta ställning till.)

Efter att ha läst pressmeddelandet som skickades ut kring boken, förstår jag bättre de missuppfattningar som föreligger kring Hjärtslagen. Med ett sådant pressmeddelande kunde ingenting annat än grava missuppfattningar ha blivit konsekvensen.

Jag var aldrig ute efter hämnd, utan upprättelse å kvinnans vägnar. Kvinnan, som en arketypisk projektionsyta och buffertzon för mäns maktutövande. Syftet med mitt manus var inte att göra ett avslöjande.

Mitt sätt att hantera personliga erfarenheter är att skriva om dem. Manusets handling utspelar sig under ett dygn, och skrevs till största del i realtid. Mitt syfte var att – på ett estetiskt gångbart sätt – berätta en historia om mäns pågående våld, och kvinnors vänskap som det kanske enda sättet att överleva. En berättelse om försoning, om att sträcka ut handen istället för att förgöra.

Jag tycker att poesi ska uppfylla två kriterier. Den ska vara 1. angelägen på riktigt och 2. estetiskt vacker. Således: om jag skrivit en sensationslysten hämndbok hade jag inte kunnat leva med skammen över mig själv. Överlag försöker jag i mitt skrivande att kombinera (självbiografiskt) berättande med lyrikens form, eftersom jag uppskattar korta böcker med hög densitet. Jag vill att en poesibok ska kännas som att man läst en roman, fastän det gått mycket snabbare.

Min linje har alltså hela tiden varit att inte ge ut en bok som skulle tolkas som sensations- eller hämndlysten, men med ett sådant pressmeddelandet är det absolut omöjligt att tolka boken på något annat sätt. De avvägningar jag gjort avseende innehållet i texten har gjorts utifrån förutsättningen att den skulle stå på egen hand, utan några ytterligare ”ledtrådar”. Enbart utifrån texten går det inte att dra några snabba slutsatser om händelseförloppet, och inte heller att peka ut någon.

I pressmeddelandet framstår syftet som det totalt omvända, eftersom redan överskriften statuerar att en prisbelönt svensk poet kommer att anklagas för kvinnomisshandel. Det är att frånta mitt verk sitt skönlitterära värde. Jag ville att den här boken skulle betraktas och spridas som en konstnärlig skildring av en personlig erfarenhet. Pressmeddelandet har gjort boken omöjlig att någonsin publicera, för den kan aldrig läsas som ett skönlitterärt verk nu, och kommer inte heller att betraktas som ett sådant. Det hjälper mot en sådan bakgrund inte att skriva om eller reducera innehållet i boken ytterligare, eftersom allt fokus redan riktats bort ifrån dess skönlitterära värde, och tolkningen av innehållet genomförts på förhand.

Den som efter att ha läst pressmeddelandet väntade sig snaskiga avslöjanden hade blivit besviken. Pressmeddelandet beskriver en helt annan sorts bok. Det här gäller poesi, som till sin natur är fåordig och arkaisk. En minimalistisk text som överlämnar åt läsaren att själv teckna bilder i sitt huvud. En bok som litar på läsaren, och inte vill skriva någon given tolkning på näsan – men pressmeddelandet ger sig inte bara på att tolka, utan feltolkar dessutom hela verket.

Jag är vittne. Sådan ser boken ut. Den är en vittnesskildring, och jag beskriver bara vad jag själv erfarit – på håll. Men det blir omöjligt att bevisa nu eftersom boken inte kan publiceras.

Kanske borde jag engagerat mig mer i marknadsföringen kring Hjärtslagen och försökt kontrollera, men min roll är att vara poet. Jag är motsatsen till ett marknadsföringsgeni. Jag genomför inte marknadsföring. Jag förstår inte vad det är. Jag skriver på projekt som jag avslutar när jag anser att de är konstnärligt gångbara, och när jag lämnar texten till någon annan är den på sätt och vis redan död för mig. Då har jag redan vandrat vidare.

Hade jag fått ta del av pressmeddelandet innan det gick ut, så hade jag protesterat mot formuleringarna. Jag var antagligen ohjälpligt naiv, som man är den första gången man är med om något.

Vad som är värre än att min bok inte kan publiceras, är att de personer som eventuellt skulle kunna känna igen drag från sina egna liv i boken, nu skadas mer än vad de hade gjort vid en publicering – eftersom den nuvarande ryktesspridningen inte medger något tolkningsutrymme. I den mediala versionen framstår bokens tema som en given utsaga. Jag trodde att förlaget och jag var överens om att hålla låg profil fram till publiceringen, och sedan svara knapphändigt på frågor.

Som sagt: boken skulle stå för sig själv.

/Evelina Varas Källa; https://evelinavaras.wordpress.com/hjartslagen/