Margareta Hjorth, var gift med Bror Hjorth från 1956 fram till konstnärens död 1968, och hon var min första och bästa redaktör.
De träffades då Margareta satt modell för att dryga ut studiekassan. Hon gav också ut en bok om sin då avlidne man på vårt förlag, långt senare; tröttnade väl på alla som gissade sig fram?
Margareta var en av de skarpaste kvinnor som jag har mött under hela mitt liv, och jag saknade henne enormt då hon dog. (Det finns en nu levande Margareta Hjort som skriver men Maggan dog strax efter släppet av Älska lagom.)
Innan jag debuterade var det bråk på förlaget, ett ganska stort sådant, därför att marknadsavdelningen ville inte att jag skulle debutera alls.
-Vad är det här för skit! Hon kan ju inte ens stava!
– Nä, men hon kan skriva, sa såväl Maggan som den skönlitterära chefen, stava kan vi.
Jag är ordblind, och det är Jan Myrdal också, och Strindberg var det, no problem, men det bråket slutade med att vår VD Björn fick avgöra, och han läste, och sa att skön har helt rätt; hon kan skriva, och stava rätt, det gör du Maggan! Numera gör stavningskontrollen det jobbet.
Margareta Hjorth gifte om sig, efter makens bortgång 1968, med den finska professorn Reijo Heinonen 1970. 2009 donerade Reijo Heinonen ett antal tavlor till Bror Hjorthföreningen, och jag har nog sett dem alla hemma hos Margareta. Det var en inspirerande miljö och en sådan bjuder inte robotar på.
Nu är hon, hur som, delvis utbytt mot en robot till och som läser texten högt för mig… Men roboten för inga intressanta samtal om innehållet, och ja, ja jag vet att slang ska bort… ändå ingen som förstår utanför tullarna.
Jag undrar vad Maggan skulle säga om årsboken som skapas nu?
-Om han där uppe (förlagets marknadschef) bråkar med dig om den här, så stå på dig!
Lämna ett svar