En läsare bad mig att skriva lite om ”vittnesvärdering”, och det kräver en hel bok. Men jag kan säga så mycket att om tre poliser kommer in, efter varandra, i en sessionssal, och alla tre berättar exakt samma sak, snudd med samma ord, vet man att det är inga spontana vittnesmål.
När folk är stensäkra på att de minsann minns allt… se upp. Men, det kräver en hel bok för att besvara frågan. Rent generellt avskyr jag vittnen, de minns inte så mycket som de tror, och många skarvar och drar ifrån hej vilt, och en del framför åsikter mer än upplevelser. Rekordet, i ett mordbrandsåtal, är en som drog upp en lapp ur byxfickan där han antecknat vad kompisen sagt att han skulle säga. Det bästa är givetvis teknisk bevisning, så slipper man åsikterna.
Den här typen av vittnen gillar jag, en skara syskon som enats om att gå emot sin bror, som är en nyckelfigur i Trumps trams. Kan man narcissismen så vet man att DT förlorar aldrig, en femkamp på Gröna Lund slutar med en mut- korruptionsanklagelser mot den som äger sista skjutbanan, om nån har fler poäng än han.
Lämna ett svar