Jag har haft rätt långa och många samtal med mina idag väldigt vuxna fosterbarn, lejonparten är födda 1962, och berättelsen nedan handlar om en som sen la ner all brottslighet, och det gjorde de allihop.
Vi har frågat oss varför?
Det låter kanske konstigt men de var vana vid att begå brott, så blev det sammanträden, så skulle man tala med en psykolog. Men jag hade total nolltolerans mot brott vilket meddelades efter det första försöket – och sista – dvs jag sa att om sånt här upprepas får du packa, söka upp din socialsekreterare, och be dem omplacera dig. Jag bor inte ihop med kriminella, no way. Jag är inte sån.
De har alla sagt att den attityden chockade dem, aldrig varit med om maken… och att de stormgillade min mat samt det arbete jag la ner på att hitta deras ofta försvunna familjer. Gossen som är 61 år idag var föräldralös, mamman hade tagit livet av sig, och pappan söp ihjäl sig, så båda var borta då jag kom in i bilden, men jag skrotade rätt på hans mormor och morfar vilket betydde enormt mycket.
Micke, som är 59 år nu, var multikriminell då han kom, 15 år gammal, och han la ner direkt, och har sagt mig ungefär som så att ”jag förstod att du skulle bli väldigt upprörd om jag begick brott, och att det var så, allvar.” Han ville inte heller bli av med min mat, den talar han fortfarande om fast han är en skicklig kock själv idag, och i hans fall skrotade jag rätt på hans mamma som han inte sett på 16 år. Pappan var tyvärr död då men han fick en halvbror på köpet när jag hittade mamman. De håller ihop än i denna dag.
Utrett är att de hade aldrig varit med om konsekvenser, bara ett evigt pratande, och jag klappade ju inte till med konsekvenser som blixten från en klar himmel utan de fick veta i förväg att om du gör så här, så blir det så där, och det är samma system i TRNC. Här har man inte heller nån kriminalitet att tala om och stökar nån det minsta aktiverar man just familjen. Kriminalitet här anses vara ett familjeproblem, inte ett samhällsproblem.
En annan sak de nämnt allihop är skolan; de gick i min samhällskola på söndagar, och i den lärde de sig hur man fyller i blanketter, överklagar beslut, deklarerar, ansöker om saker, osv.
Om jag minns rätt så har vi cirka 10 000 nya årligen, som blir föremål för kriminalvård, så nånstans tänker vi helt fel eller handlar helt fel, och har en väldigt kontraproduktiv hjälpindustri, och hamnar de på kåken kommer de i princip aldrig därifrån.
Ur Älska lagom, finns i Internetbokhandeln bl.a Bokus.
Bilen var stulen från en föreståndare på ett behandlingshem, där han tidigare vistats och där sa man, att det ”luktade”. Spåren som fanns vittnade om att det var han och ingen annan.
Han blånekade per telefon, där han satt ute i skärgården och han berättade lidelsefullt för mig hur hopplöst det var, att jämt vara utpekad som den skyldige. Jag bad om hans version. Han hade självfallet inte kvaddat någon bil, det var ont förtal och bevis på behandlingshemmets ruttenhet.
Nej, han hade åkt taxi från Ljusterö brygga till kompisens adress.
Jag ringde Ljusterö taxi. De kunde inget säga. På grund av sekretesslagen.
Jag lät två timmar passera. Så ringde jag Ljusterö taxi igen och utgav mig för att vara från kriminalen. Jag fick förarlistan. En kort rundringning bland de få förarna gav napp: Ingen hade kört en kille med en sådan brokig täckjacka som vår pojke hade, men en hade sett honom gå från Ljusterö brygga.
Det var bestämt att han skulle ta elvabussen hem till stan på kvällen och jag räknade ut att jag skulle hinna ut till Ljusterö, om jag åkte med detsamma. Så skedde och jag ställde min bil långt ifrån platsen där jag sett bilen ligga, nu inbäddad i ett dike med nysnö över sig. Det var en Folkabubbla och den såg i nattens sken ut som en bullig snödriva.
Elvabussen kom, med nattrötta resenärer. En person reste sig upp i bussen, vid korsningen där vraket låg och glodde ner på den snötäckta bullen. Det var vår gosse.
Jag åkte hem och kom hem minst en halvtimme före honom, eftersom hans resa genom Stockholm med kommunala medel tog längre tid. Han travade upp i vårt vardagsrum och drog sin historia och berättade om den ohyggliga orättvisan att jämt bli beskylld.
Jag berättade om min tur, vad jag sett och hört.
Han rodnade. På natten stack han till Täbypolisen och anmälde sig som biltjuv. Han återvände och berättade att han ”är sådan” och det visste vi ju redan. Det var ett av hans största problem, att han jämt konstaterade att ”han var sådan” och det uttrycket betyder att det är något man inte kan göra något åt. Det var ett slags grundinställning som alla borde acceptera.
https://www.youtube.com/watch?v=7pUmSvH34LU
Lämna ett svar