Jag ska äta upp min solhatt…

De krav som Ryssland riktade mot USA och Nato den 15 december och som offentliggjordes två dagar senare har utlöst en säkerhetspolitisk kris. Kreml vill ha rättsligt bindande garantier för att Nato inte utvidgas och att man inte baserar trupp på tidigare sovjetiskt territorium. Man kräver att klockan vrids tillbaka till tiden före Natoutvidgningen 1997. Eller i praktiken till kalla kriget.

(Nej, Trump rev upp avtalet som man hade med ryssarna, som gick ut på att vi inte ska omringa dem med missiler.)

Först det självklara: det föreligger inte något säkerhetshot mot Ryssland. Inget av de berörda grannländerna eller något annat land i Europa hotar på något sätt legitima ryska säkerhetsintressen. Det gör inte heller Nato eller USA. Det den ryska statsledningen påstår är rena påhitt som har uppenbara andra och främst inrikespolitiska syften.

Genom en kanonad av hot och krav försöker den ryska statsledningen återigen flytta gränsen för det normala eller helt enkelt söka en förevändning för en fullskalig invasion av Ukraina. Vi ser ett gammalt ryskt/sovjetiskt bufferttänkande där västliga grannländer förväntas vara utrikes- och säkerhetspolitiskt neutrala eller helst neutraliserade.

För att backa upp kraven sker en dramatisk upptrappning av den ryska militära närvaron vid Ukrainas gräns. Ett hot vars potens understryks av att Putin uppenbart ser militärt våld som ett tillgängligt utrikespolitiskt redskap. Det visade han redan 2008 med kriget mot Georgien, 2014 med den illegala annekteringen av Krim och nu under det pågående ryskunderstödda kriget i Ukraina.

Allt prat om behov av säkerhetsgarantier ska ses mot denna bakgrund. Inget hindrar Ryssland från att ha goda relationer med samtliga berörda länder, ha ett växande ekonomiskt utbyte med EU och omvärlden i övrigt eller vara en konstruktiv del av den europeiska säkerhetsordningen. Rysslands säkerhetsproblem sitter i huvudet på dess makthavare och i deras propaganda. Vilket bekräftas av att retoriken stegrats ytterligare när direkta sanktioner mot Vladimir Putin aktualiserats under den pågående krisen. Det är Rysslands statsledning och inte Ryssland som tror sig behöva garantier.

Detta rör nu i allra högsta grad Sverige. Att inskränka Ukrainas suveräna rätt att bestämma sin säkerhetspolitik skulle sätta ett prejudikat som har direkt inverkan på Rysslands grannländer. Det gäller Sverige och i än högre grad Finland. Och om USA eller Nato – mot all förmodan – skulle utfästa sig att inte genomföra ytterligare utvidgning av försvarsalliansen så inskränker det en säkerhetspolitisk möjlighet som stått öppen för vårt land sedan 1949.

Det tog den svenska regeringen 20 dagar att offentligt kommentera det ryska utspelet. Det tog ytterligare en knapp vecka för Magdalena Andersson att kalla till sig partiledarna och därmed förankra regeringens samlade bild av läget i riksdagen. Och när hon väl gjorde det var det en ”information”, snarare än en överläggning eller ens diskussion. Det senare ska inte minst ses mot bakgrund av att en riksdagsmajoritet har en annan uppfattning än regeringen vad gäller uttalandet av en svensk Natooption.

Statsministern avstod dessutom från att hålla ett linjeanförande på Folk och Försvars rikskonferens. Vilket under normala omständigheter varit anmärkningsvärt, men som mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen blir obegripligt.

Istället har Magdalena Andersson kommunicerat med ett pressmeddelande och genom att i andra sammanhang ta frågor på uppstuds. En journalist från Dagens Industri aktualiserade den 10 januari säkerhetspolitiken på en presskonferens om stramare pandemirestriktioner. Frågor om att nattklubbar ska stänga 23.00 eller om det var lämpligt att gå på barnkalas varvades med existentiella frågor om vår säkerhetspolitiska situation.

Statsministern har varit osynlig, men hon har också varit otydlig. På presskonferensen sa hon att ”det vore olyckligt i det här läget” att deklarera en svensk Natooption. Och i partiledardebatten i onsdags meddelade hon att ”det här är inte läget att ändra Sveriges säkerhetspolitiska linje”. ”Läget” är nyckelordet.

Anderssons påstår att en förändring av den rådande linjen – i detta ”läget” – skulle leda till ökad ”instabilitet”. Det är ingen ny linje. Socialdemokraterna har under de senaste decennierna kompletterat ett principiellt Natomotstånd med argumentet att rörelser i den riktningen skulle skapa säkerhetspolitiska störningar.

I en famös intervju i Sydsvenskan 2015 gick Stefan Löfven ännu längre och gav eko åt ett rent ryskt narrativ: ”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Den avslutande meningen sammanfattar Kremls krav vad gäller Natos närvaro i Polen och Baltikum. Sedan dess har viss tillnyktring skett. Men beskrivningen av svensk säkerhetspolitisk rörelsefrihet som destabiliserande består.

Det är uppenbart problematiskt. Dels för att det är fel i sak. Om Sverige och Finland blev medlemmar i Nato skulle det säkra försvarsalliansens norra flank. Det skulle underlätta försvarsmässigt, men också tillföra en starkare politisk nordlig komponent i Nato.

Med sina uttalanden beskär statsministern Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Det är föreställningen att en utvidgning av Nato – inklusive ett svenskt medlemskap – utgör ett säkerhetshot mot Ryssland som utgör stabilitetsargumentet. Det är uppenbart fel. Ett svenskt medlemskap i Nato påverkar inte Rysslands säkerhet.

Men talet om instabilitet undergräver också den Natooption som även regeringen tydligtvis har. Implicit kan Magdalena Andersson tolkas som att hon menar att ett militärt angrepp mot Sverige som Natoland inte skulle innebära en så hög kostnad att det är uteslutet. Detta är oförsiktigt då Natostadgans artikel V utgör grunden för våra grannländers säkerhet.

Sverige borde gått med i Nato på 1990-talet. Men då var Magdalena Anderssons företrädare Göran Persson fullt upptagen med att genomföra den halvering av försvaret som han vällustigt skryter om i sina memoarer från 2007. Nu är ”läget” onekligen mer akut. Statsministern behöver förankra sin säkerhetspolitik i riksdagsmajoriteten, inleda substantiella överläggningar med oppositionen och deklarera en svensk Natooption.