Nu är det en jurist Per Holfve, som jag inte känner alls, som gillar Lars Adaktussons text nedan, och jag blir lika förundrad varje gång.
Dawit Isaaks önskan har aldrig hörts
Efter en tid meddelade myndigheterna att han skulle släppas, och svensk media gjorde ett enormt nummer av det, hånade myndigheterna som gripit honom, och bar sig precis så illa åt som svenskar brukar göra, och myndigheterna hivade in honom, igen.
Än har ingen hört att han aldrig bad om mediehjälp…
Jag är helt övertygad om att han hade varit utsläppt redan för 9,5 år sedan om inte självgoda Sverige trampat på som man har gjort.
Jag har också lyssnat på presidenten som talat ut om saken och han var vansinnigt arg
Vi lever i ett mediesamhälle, som sätter agendan, ofta utan att tänka eller ens utreda, och vår media kan styra kungen, regeringen och riksdagen, men det är vi det. Vi är 0,13% av världens befolkning, och jag sätter en tusenlapp på att president Isaias Afewerki anser att det är en pöbel som styr Sverige. Läs mer
Filmen som fällde terrorjournalisterna visar hur Martin Schibbye och Johan Persson planerar dådet som kostade 15 människor livet. Det nämns aldrig i Sverige. De fick det stora jounalistpriset!!! Men OMVÄRLDEN vet att de orsakade 15 människors död, kallas man för massmördare, och att de bor i ett land som prisar dem, och kallar dem för journalister och är man det får man begå allvarliga brott av typen massmord???
Eritrea kan inte anse ngt annat från den dagen än att Isaak är en mycket farlig person;
-Visa mig dina vänner så ska jag säga dig vem du är.
Våra åklagare vägrar lägga sig i
Vi vet varför, kriminalitet och oro ska byggas, ingår i schemat, men vi borde ta hand om egna problem
Varför har så många hamnat utanför det normala samhället? Det svenska rättsväsendet har haltat länge med för få poliser, för få åklagare, domstolar som inte hinner med målen i tid och dessutom överbelagt på fängelserna har gjort att många yrkeskriminella mer eller mindre hånskrattat åt polisen när de blivit gripna. Läs mer
Adaktussons öppna text på FB som haltar så långt att han namnger en fångvaktare, och visar bild på honom, och säger att han riskerar livet för att han talar ut. Jag hade ju inte publicerat namn och bild. Men annars är det en lysande beskrivning av vår vilja att lägga oss i andra nationers brottsmålshanteringar samtidigt som vi har en farligt lång kö till våra egna domstolar och överbelagda fängelser.
MÖTE MED DAWIT ISAAKS FÅNGVAKTARE
Idag den 23 september har det gått exakt 20 år sedan den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslades. Under vedervärdiga förhållanden har han under alla dessa år hållits inspärrad i den eritreanska diktaturens värsta fängelser – av det enda skälet att han använt sin yttrandefrihet.
Tankarna idag går till Dawit Isaak personligen, men också till hans familj som bor och lever i Sverige. För dem och för hela den demokratiska världen är journalisten, poeten, dramatikern och demokratikämpen Dawit Isaak en stor och inspirerande förebild.
Personligen har jag genom åren arbetat för att uppmärksamma Dawit Isaaks öde, både i mediesammanhang och på senare år i politiken. På plats i Eritrea har jag intervjuat regimens företrädare, i Sudan och Etiopien har jag träffat personer som mött Dawit Isaak i ett par av de fängelser där han hållits inlåst.
Mot bakgrund av detta är detta är det välkommet att regeringen och riksdagens partier nyligen ställt sig bakom kravet på en granskning av den politiska hanteringen av fallet. I samband med att detta beslut togs höll jag ett anförande som kan läsas här.
***
Anförande riksdagen, 2021-01-20
På hösten 2010 träffade jag en lågmäld och närmast försynt person i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Han hette Eyob Habtemariam och hade tjänstgjort som fångvaktare i det fängelse där Dawit Isaak hålls inspärrad. Med fara för sitt eget liv hade han flytt från diktaturen i Eritrea men också från en säkerhetsklassad och strängt övervakad tjänstgöring i ett av de mest fruktade fängelserna, det ökända Eiraeiro.
Att höra fångvaktarens avskalade berättelse om de förhållanden som råder i fängelset var skakande. De celler utan fönster där Dawit Isaak och hans medfångar hålls inlåsta mäter tre gånger tre meter. Fångarna tvingas sova direkt på betonggolvet. Alla former av mänsklig kontakt och kommunikation med personal eller medfångar är strängt förbjuden. De fängslades namn är ersatta med nummer.
Beskrivningen av denna helvetesliknande tillvaro har följt mig genom åren och gör så fortfarande. Det är smärtsamt, men att lära av brutaliteten och förbrytelserna mot Dawit Isaak är nödvändigt. Den 23 september har det gått 20 år sedan han fängslades av den djävulska regim som leds av Isaias Afwerki i en av världens mest paranoida diktaturer.
Jag tror inte att någon tvivlar på viljan eller de goda ambitionerna som genom åren funnits i det omfattande arbetet för att få Dawit Isaak frisläppt. Ändå tvingas vi konstatera i dag att arbetet inte har gett resultat. De strategiska ansträngningarna och den tysta diplomatin är ett misslyckande.
Trots misslyckandet har såväl moderatledda som socialdemokratiskt ledda regeringar valt bort relevanta redskap för att sätta press på de styrande i Asmera.
Exempelvis har förslaget att sätta stopp för den eritreanska regimens olagliga beskattning av medborgare i exil, den så kallade diasporaskatten, inte prövats. Detta trots att FN uppmanat Sverige och andra länder att göra just det och trots att Storbritannien framgångsrikt använt diasporaskatten som verktyg mot regimen i Eritrea.
Att villkora Sveriges och EU:s bistånd till Eritrea har heller inte prövats. Med tanke på den akuta utsattheten för Dawit Isaak är detta djupt beklagligt. Till saken hör att Europaparlamentets biståndsutskott har slagit fast att förutsättningar saknas för ett effektivt utvecklingssamarbete i Eritrea.
Personligen tillhör jag dem som genom åren har drivit på för att Sveriges och EU:s bistånd tydligt ska kopplas till en frigivning av Dawit Isaak. Den uppfattningen har formats genom alla de år jag har följt fallet och inte minst, efter mötet i Addis Abeba 2010.
Viktiga frågor är obesvarade när det gäller Dawit Isaak – det gäller också i fallet Gui Minhai. Att han kunde gripas i Thailand av den kinesiska kommunistregimens hejdukar är i all sin maktfullkomlighet och oförskämdhet närmast oöverträffat. Att han ett par år senare släpptes ur fångenskapen och till och med tilläts kontakta UD-tjänstemän, bara för att senare återföras till husarresten, är cyniskt och djupt upprörande.
Självklart måste omständigheterna kring detta klarläggas, självklart måste den politiska hanteringen av fallet granskas. Inte för att anklaga och döma, utan för att lära och dra slutsatser för framtiden. För som många har påpekat; det är av central betydelse att varje svensk regering förmår att skydda och assistera medborgare som utanför vårt lands gränser hotas och förvägras mänskliga rättigheter.
”Om frihet betyder någonting alls betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.” De orden, formulerade av George Orwell, illustrerar yttrandefrihetens fundamentala betydelse i alla samhällen. Samtidigt rapporterar Amnesty International på detta sätt: ”Från Benin till Ryssland och Vietnam, från Saudiarabien till Tanzania och Turkiet är yttrandefriheten i dag hotad”.
I kampen för yttrandefrihet finns Kristdemokraterna i första ledet, det gör vi tillsammans med övriga partier här i riksdagen. Den enigheten ska vi ta vara på, även i arbetet för fängslade svenska samvetsfångar. För detta är vad det handlar om: samvetsfångar.
Därför uppmanar vi regeringen att skyndsamt tillsätta den granskningskommission som det nu, glädjande nog, finns en majoritet för.
Lämna ett svar