I morgon börjas det…

Jag har precis avslutat ett mycket svårt uppdrag, som tagit för lång tid, främst beroende på att jag har fått göra mycket på distans, och det är dags att läka ihop helt från de skador som det uppenbart har fört med sig.

Det var geniet Christopher Witecki som inspirerade mig att dra igång en 40-dagars love your self-resa.

De flesta svenskar har nån gång mött, eller kommer att vara med om ett, människor som är soprena på kärlek, dysfunktionella så man inte tror att det är sant, samt att de lever så kallat farliga liv, främst via egna val men också via det umgänge de skaffar sig bland likasinnade, som också är soprena på kärlek, givetvis.

De är också djupt oärliga spelare
Eftersom jag har suttit i rätten under tio år har jag också sett resultaten av deras små verksamheter… mord, rån, misshandel, name it.

Den jag jobbat samman med har alltså inte mig kvar i organisationen, och är omgiven av bad people i dubbel bemärkelse, så jag har vaknat i princip varje morgon och undrat om katastrofen har infunnit sig än, eller inte. Nu precis då jag lämnade trädde det in en helt livsfarlig människa till på verkstadsgolvet.

Det har varit utomordentligt stressande, och situationen kan möjligen jämföras med att du kommer in i ett hus, ser att precis hela köket är övertänt, du säger vad du ser, bostadsägaren reagerar inte, och du frågar om vederbörande inte ser att det brinner???

-Näää, svarar denne, om vederbörande ens svarar på tilltal, och tar fram lite bensin, och tuttar på även i hallen, för det är så kul att se dig orolig.

Det förstår vem som helst att den typen av spelare ska man inte ens ha i sin närhet, men nu har jag haft det, hade inget val dessutom, så det är hög tid att sänka kortisolet och få ut samtliga dessa rövare ur huvudet.

Men det är inte helt lätt … jag, som varit djup engagerad i organisationen, ska alltså sätta mig vid poolkanten, slurpa i mig medhavd vattenmelonjuice, och tänka;
-Låt dem döda varandra, no problem, njut av att du bor i ett fredligt samhälle utan huggormar, du sitter inte ens i rätten längre, så de blir aldrig ”ditt bord”. När katastrofen är ett faktum kan du säga att det där visste jag, jag är för-fattare.

Som vi har konstaterat förr är ”jag” bara ett paket energi, och den energi som styr beslutet att ge mig in i en 40-dagars läkningsresa ser ut som texterna visar.