Nu finns kriminalromanen ”Häktad på sagolika skäl” som riktig bok på Amazon, kommer på Adlibris med flera om nån vecka.
Titeln, alla mina titlar är ”privata”, kom till på ett märkligt sätt..
Jag var ute och gick i Örby – Älvsjöområdet, söder om Stockholm, med en barndomsvän 1982-83, och berättade att jag tänkte skilja mig, och han blev väl inte direkt förvånad men frågade varför, och jag svarade;
-Jag är häktad på sagolika skäl.
Humlegårdsmordet skedde år 1982, och rättegången var sex, sju månader senare mot en finsk ung man, en gravt alkoholiserad kille, och som hade sovit ruset av sig i Humlegården mycket nära ett lik. Han greps och hölls häktad i månader, släpptes sen ner till oss för en huvudförhandling och han var häktad på sannolika skäl för mord
Mitt i den bevisade kriminaltekniker Gruvedal att det inte kunde vara finnen dvs han bevisade för oss att spermierna på kvinnans mage inte tillhörde finnen, och vi var väl minst tre lekmannadomare som rätt omgående begärde paus. Alla kördes ut, och vad som sägs när rätten har egna överläggningar är på livstid belagt med tystnadsplikt, så det får jag inte skriva om, men jag får skriva att efter den överläggningen kallades alla in, och Stockholms Tingsrätt försatte mannen på fri fot med omedelbar verkan.
Dagen efter möttes jag av en löpsedel där det stod:
TINGSRÄTTEN SLÄPPTE HUMLEGÅRDSMÖRDAREN
Det var det han INTE var…
Då blev jag förbannad, gick hem, och skrev boken på åtta dagar, så förbannad var jag… och åklagarkåren uppskattade inte min bok alls.
Eftersom jag hade bestämt mig för en skilsmässa hade jag använt mig av Lundells låt ”I dina slutna rum”, hämtade mod ur den, och jag kom på av en ren slump att jag hamnade i exakt samma känsloläge om jag först tryckte i mig en och samma låt tio gånger.
Det var skrivtekniskt väldigt praktiskt!
Jag fortsatte sen med det, och varje bok har sin egen låt, så ”Häktad på sagolika skäl” var den bok som verkligen satte mig på det smarta CD-spåret.
Man bör vara på ungefär samma humör under en hel bokproduktion om inte texterna ska åka berg och dalbana.
Det är sådant här som gör så att jag inte tror ett vitten på litteraturhistoria
Det är bara vi själva som vet hur saker och ting uppstått. Alla andra bara gissar.
Man kan veta hyfsat hur kollegers produktioner har uppstått om man har kontakt med en. Jag vet t.ex. hur boken ”Att växa som vuxen”, skriven av min förlagskollega Anders Engquist kom till, och hur den fick sin titel.
Kollegan fick den titeln av mig på en förlagsfest på Rabén&Sjögren, han frågade hur det gick med min skilsmässa. Anders Engquist är fil. dr och leg. psykolog, leg. psykoterapeut och f.d. universitetslektor i pedagogik. Han insåg att boken behövdes; en klok man förklarar för mindre kloka män vad som gäller här på jorden.
Lämna ett svar