Jag har precis lagt ut information om min nyligen städslade föreläsningsbokare Åsa Kihlström och så länge som jag inte är dement kommer jag aldrig att kunna se ordet ”föreläsning” utan att minnas en av hundratals som jag har genomfört. Mellan tummen och pekfingret har jag genomfört femhundra föreläsningar ungefär.
När man är (för) mycket på TV vill ”alla” att man ska komma till deras kommun, bibliotek, skola och så var det 1984-1989 varför jag på slutet, innan jag satte stopp, blev lite förslappad. Jag såg i min kalender att jag skulle till en mellanstor svensk stad, biljetterna kom på posten, och jag åkte iväg. Jag hade antecknat att det gällde boken ”Älska lagom” men vem som var arrangör hade jag nog inte ens registrerat mer än en kvinnas namn och hennes telefonnummer.
Hon hämtade mig vid tåget
Hon förde mig till Folkets hus, där lokal-TV körde upp en kamera i min nos, och väl inne förstod jag att det var Rädda Barnens arrangemang och det bör ha varit 2000 personer i publiken. Mannen, som var före mig i talarstolen, ”snodde” i princip det jag hade planerat att säga så det var bara att improvisera.
Det gick lysande!
Ingen märkte nåt, och jag lämnade sen en stående och vilt applåderande publik. Henning Mankell sa mig en gång att jag kunde ha två yrken; författarens men också skådepelarens. Vi jobbade ihop sexton timmar per dygn under en hel vecka med dramatexter varför det kan vara förklaringen till att han såg det?
Hur som så är det urtypiskt för de som är födda i fiskens tecken
Indiskan i videon nedan har korn på oss på allvar, och det faktum att vad vi gör missuppfattas väldigt ofta. I Sverige är man mycket, mycket snabb att döma. Vi har sett i Fittjamålet och via Me too-rörelsen att det existerar ett slags folk- mediadomstol som dömer dessutom helt utan fakta i botten.
Sverige är också det enda landet i världen där du kan förtala folk och bolag och komma undan med det. Existerar ingen annanstans än där, och det är få som ens tänker på det. Vi är så vana vid att man kan anta hej vilt, döma och sen gärna straffa folk… Det blir inget konstigt eller ens ovanligt att folk får sparken från jobbet enbart på grund av osynade rykten t.ex.
I vår kultur slänger vi gärna etiketter på folk
Nån psykolog skrev nånstans att vi dömer folk efter deras klädsel på sju sekunder. Om det stämmer kan det vara en ganska bra förklaring varför vi luras mycket lätt, och varför manipulörer sällan åker dit, och varför vi tror osynat på vad folk säger och sällan kollar vad människor gör. Det skulle kunna förklara varför vi kollektivt är usla på att skilja på sak och person, och varför vi utomlands kallas för ”naiva”, swede = kålrot samt att uttrycket ”dum, dummare, svensk” existerar.
Få vågar ens berätta om misstag – fasaden är viktig!
Om jag berättar om bokningen, som visade sig vara ett gigantiskt publikhav, rinner det lätt upp uttryck som ”slarvig” eller ”nonchalant” men det var inte nån slarvighet eller ens nonchalans som låg bakom att jag var, kan man tycka, ”illa förberedd”. Det spelar ingen roll om det är sex människor i publiken eller 2000 för det är samma föreläsning. Det spelar ingen roll om TV är där eller inte. Jag jobbade som programledare på Skol-TV som tonåring och är så kameravan som nån kan bli.
Det som hade kunnat få mig i gungning var att mannen före mig redan hade betat av det ämne jag hade i huvudet. Planerar och kontrollerar jag för mycket försvinner spontaniteten, och då får du en stendöd föreläsning. Misstaget var bara ett; jag hade inte kollat om det var fler där och i så fall vilka.
