Jia Tolentino, född 1988, har kallats ”vår tids Joan Didion”. Hennes debutbok, essäsamlingen ”Falsk spegel: reflektioner om självbedrägeri i en modern tid” (Natur & Kultur) är en av de senaste årens mest uppmärksammade amerikanska bokutgivningar. ”Falsk spegel” kommer ut i svensk översättning den 14 augusti.Före sin presidentkarriär var Trumps mest skrämmande bluff Trump University, där han lovade folk att lära dem sina hemliga knep för att tjäna snabba pengar i fastighetsbranschen. Så snart företaget var verksamt, 2005, varnade New Yorks distriktsåklagare för att Trump University bröt mot lagen genom att göra falsk reklam för en ”akademisk examen”. Företaget ändrade marknadsföringen något och fortsatte sedan gladeligen att övertyga folk att betala 1 500 dollar för att delta i tredagarsseminarier som utlovade ovärderliga branschtricks men i själva verket bjöd på utflykter till byggvaruhus, grundläggande pladder om andelsboende och säljpitchar för de riktiga programmen på Trump University, som skulle kosta dem så mycket som 35 000 dollar. I en av grupprättegångarna som följde vittnade en före detta försäljare:
”Trump University påstod sig vilja hjälpa konsumenter att tjäna pengar i fastighetsbranschen, men i själva verket var Trump University bara intresserat av att sälja så dyra seminarier som möjligt. … Baserat på min erfarenhet och befattning är jag övertygad om att Trump University var ett bedrägeri, och det riktade in sig på att ta pengar från de äldre och outbildade.”
Tre dagar före presidentinstallationen betalade Trump 25 miljoner dollar i förlikning i ett mål om Trump Universitys misstänkta bedrägeri. Beslutet hade fattats av Gonzalo Curiel, en domare som enligt Trump hade hållit en orättvis rättegång på grund av personlig motvilja – Curiel var mexikan, konstaterade han, och måste alltså hysa agg mot honom eftersom han tänkte bygga en mur.
Som president får Trump sin dagliga briefing på stora memoreringskort med korta abc-fraser, som en anställd på Vita huset formulerade det. Han blev president trots att han egentligen inte riktigt ville bli president, och när stämningen i vårt unga men raskt dalande land slungade honom till Ovala rummet, gav han tiotals besynnerliga tomma löften längs vägen. Han lovade att dra Hillary Clinton inför rätta, att släppa desertören och ”den smutsiga förrädaren” Bowe Bergdahl från ett flygplan utan fallskärm, att få Nabisco att tillverka Oreos i USA, att få Apple att tillverka Iphones i USA, att ge tillbaka alla jobb till amerikaner, att avskaffa vapenfria zoner i skolor, att döma alla som dödat en polis till döden, att utvisa alla papperslösa invandrare, att spionera på moskéer, att dra in finansieringen för kvinnokliniker, att ”ta hand om kvinnor”, att avskaffa Obamacare, att avskaffa miljöskyddsmyndigheterna, att få alla att säga ”God jul”, att bygga en ”konstnärligt vacker” mur mellan USA och Mexiko som skulle bli den ”den mest fantastiska muren världen någonsin skådat”, att låta Mexiko betala för den muren och – kanske lustigast av allt – att aldrig ta semester som president. (Under sina första 500 dagar på posten spelade han golf 122 gånger.) Han gjorde allt detta utifrån ett slags vansinnig, manisk säljarinstinkt, grep stora nävar av allt som halvt i hemlighet hetsade upp hans väljarbas – våld, dominans, förnekande av det sociala kontraktet – och kastade det åt vrålande folkmassor. När kartan började bli röd på valnatten och New York Times fruktade mätare bytte riktning, såg jag illamående framför mig hur det skulle kunna se ut i slutet av Trumps mandatperiod, med invandrarfamiljer som skiljts åt, muslimer som kastats ut ur landet, flyktingar som nekats skydd, transpersoner som berövats rättigheter de knappt hunnit få, fattiga barn som inte hade rätt till sjukvård, barn med funktionsnedsättning som inte fick assistans, kvinnor med låg inkomst som inte hade rätt till livsavgörande aborter – hur det skulle kunna se ut när människor som undermedvetet tänker att det här inte har alltför stor betydelse för dem personligen börjar säga, vilket jag är säker på att de kommer att göra, att Trumps tid som president inte var så farlig. Alla politiker är skurkar. Vad är skillnaden? Varför inte låna honom vårt land till i morgon, när allt ändå redan håller på att falla isär, och förresten har vi ingen aning om vad morgondagen har i sitt sköte? Och det är här som en av de mest nedslående sakerna med Trumperan uppenbarar sig: för att ta sig igenom den med något mått av psykisk stabilitet – för att ta sig igenom den utan att med jämna mellanrum försvinna ner i en känslomässig avgrund – är den bästa strategin att tänka på sig själv. När rikedomarna fortsätter att flöda uppåt, när amerikanerna i allt större utsträckning utestängs från sin egen demokrati, när politiska handlingar begränsas till ett skådespel på internet, har jag många gånger känt att valmöjligheterna i vår tid består av att förgöras eller att göra avkall på sina moraliska principer för att fungera: att krascha eller bidra till kraschen.
Ijanuari 2017 höll Trump en presskonferens med en jättelik hög av till synes tomma papper. Han förklarade att det var alla dokument som han hade skrivit under för att göra sig fri från intressekonflikter; det var handlingar som skrev över familjeföretaget på hans söner. (Journalisterna fick naturligtvis inte se dokumenten.) I januari 2018 hade Trump tillbringat en tredjedel av sitt första år som president i sina kommersiella fastigheter. Han hade öppet hänvisat till sina företag minst trettiofem gånger. Över hundra kongressledamöter och beslutsfattande tjänstemän hade besökt Trumps fastigheter; elva utländska regeringar hade sponsrat Trumps företag; politiska grupper hade spenderat 1,2 miljoner dollar på Trumps egendomar. Mar-a-Lagos intäkter ökade plötsligt med åtta miljoner dollar. Vinst är Trumps slutgiltiga mål, hans enda ambition. Han kommer inte att infria något av sina löften – han kan inte släppa Bowe Bergdahl från en helikopter eller låta Mexiko betala för en mur eller återkalla efterkrigstidens ekonomiska uppsving eller kväva den oortodoxa åsikten att kvinnor och minoriteter förtjänar lika rättigheter – men det spelar ingen roll. Så länge han är rik och vit och man och trångsynt och rovlysten, står han i mångas ögon för den mest utpräglat amerikanska formen av makt och styrka. Han blev vald av samma orsak som att folk spelar på lotto. Det är inte den faktiska möjligheten till vinst man betalar för; det är den flyktiga visionen av vinst. ”Vi säljer en önskedröm till den genomsnittliga förloraren”, sa Billy McFarland i kameran när han var i Bahamas och spelade in reklamen för Fyre Fest. Önskedrömmen är på god väg att bli den härskande strukturen för människors ambition, och skuggorna över dess slutstation – grymhet, likgiltighet, nihilism – följer hack i häl. När vi är delaktiga i en bluff får vi tillgång till bluffandets gräsliga härlighet: vi får se, om inte faktiskt uppleva, hur det skulle vara att plundra ett ställe och ta sig ut helskinnad.
Det skulle förstås vara bättre att bete sig moraliskt. Men vem kan eller vill göra det nuförtiden? Allt, inte minst själva den fysiska världen, håller på att överhettas. ”Möjligheten att vägra”, som författaren Jenny Odell uttrycker det, krymper och insatserna blir högre. Folk är alltför upptagna med att bara försöka ta sig tillbaka till ruta ett eller med att förbereda sig på katastrofen eller med att roa sig, eftersom det finns så lite annat att förlita sig på – tre saker som kan rymma de flesta mänskliga aktiviteter tills vår förbrukade planet en gång för alla gör slut på allt. Och medan vi gör detta – på grund avatt vi gör detta – fortsätter de ärliga vägarna att krympa och ta slut. Det finns allt färre möjligheter för människor att överleva i detta ekosystem på ett helt och hållet försvarbart sätt.
Jag tror fortfarande, på något orubbligt plan, att jag kan ta mig härifrån. När allt kommer omkring tog det mig bara sju år av pryglande av mitt internetjag att ta mig till en plats där jag kunde kosta på mig att sluta använda Amazon för att spara en kvart och fem dollar. Jag intalar mig att dessa smulor av lindring, bekvämlighet och försprång med tiden kommer att smälta samman till något omvandlande – att jag en dag ska stiga till en nivå där jag inte längre måste rucka på mina principer, där jag verkligen beter mig hänsynsfullt, där framtida handlingar som jag fantiserar om kommer att gottgöra för det självcentrerade skrivande som jag ägnade mig åt innan. Jag tror att detta är en nyttig fantasi, men det är och förblir en fantasi. Vi är vad vi gör, och vi gör det vi är vana vid, och liksom många i min generation uppfostrades jag till detta sköra, stressiga, osäkra vuxenliv av en obarmhärtig uppvisning i att bluffar lönar sig.
Natur och Kulturs text
Boken utkommer den 14 augusti, och det är väl bra, men situationen är i mina ögon oändligt allvarligare än så här.
Lämna ett svar