Bilden ovan är gatuhunden Skalman, som vaktade min hund dygnet runt i fem, sex veckor då min vovve hade skadat sig.
Skalman lämnade oss maximalt i fem minuter i stöten, och tog sig in lite hur som…
På nätterna sov han utanför på trottoaren eller på terrassen, och när Ludvig var frisk igen försvann Skalman.
Han återkom sen efter en månad och kollade upp Ludvig, försvann, kom åter efter tre månader nånting, och han låg och väntade på trappen en dag, och han var här en kort stund och sen försvann han.
Sist han sågs för nån vecka sen var i grannbyn. Han får ben av krogen Silver Rocks. Jag har inte sett honom på nio månader nånting.
Som jag förstod det hela vaktade han den högre rankade Ludvigs revir, så länge som det behövdes, plus bara var med Ludvig för att mildra just hans osäkerhet. Han blev synbart osäker av att vara otillräcklig.
Gatuhundarna lever som hundar ska leva antar jag, de skäller t.ex. aldrig, man kan höra många hundskall men det är de instängda och kopplade som avger dem. De är extremt vänliga och väldigt snälla om du inte börjar slåss med nån för då går de emellan.
Jag kallar dem Nationella insatsstyrkan för de gör mycket nytta. För ett tag sen hade en gammal man ramlat inne i sitt hus och de slog larm direkt. Mat får de av ”alla”, och vatten har de i låga fontäner på torget.
Gossen till höger, det är inte Skalman men de kan nog vara släkt, hälsar på nån gång i månaden, och kollar in läget. De patrullerar i princip jämt när de inte sover.
Transforming Uncertainty Into Action
Lämna ett svar