En av er tog upp dramat Anna W – Felicia i ett e-brev, och såg en narcissist i bakgrunden, pappan, som i sin dotter hade en flying monkey, och det är väl även min bild.
När Anna flyttade till Gastsjön var F. kvar i stán, hon var sjutton år, och jag ombads vara bakjour. Ta hand om ev. problem tills Anna hann ner till Stockholm, och jag sa nej. Det har nog aldrig hänt varesig förr eller senare, och jag minns att det berodde på att jag upplevde jäntan som en dramaqueen.
Jag har just sett en intervju med Felicia, och hennes skrivande parhäst, och båda är viktiga förebilder för alla som gör slut med sina föräldrar. Det är politiskt viktigt att privatliv upphör, och att så många som möjligt skär av sig från den äldre generationen, som sker i väst, bara där.
Ett omöjligt uppdrag, vi är 50% av båda föräldrarna, och Felicia talar om rätten att inte försonas, känns som västerländskt trams. Hon dök också upp i slutet av Annas liv, hon var i Stockholm under hela Covid, och förvånade sin mamma stort för hon uppträdde som om ingenting hade hänt; puss och kram.
Samtidigt som jag funderade över vad läsaren skrivit kom mitt vänstra skrivljus att brinna mycket fort, de tändes samtidigt, och efter en tid hade det högra hunnit i fatt det vänstra, som borde ha slocknat för länge sedan. Det kändes som en stark symbolik…
I det åtta år gamla inslaget nedan talar de båda föräldrakänkta om vikten av terapier, och det är urtypiskt västerländskt, och själv har jag i alla tider varit emot allt vad terapier heter p.g.a. min domstolserfarenhet förmodligen.
Idag har jag fosterbarn, alla över 60 år, som har tackat mig för den inställningen. Jag sa nej, till soss, ni får omplacera om ni ska sätta igång en terapicirkus.
En av mina gossar gick i terapi i 30-årsåldern, och sa mig att den resan hade han aldrig klarat som tonåring. Den analysen delade jag direkt givetvis, och fokus låg på att klara sig praktiskt, ekonomiskt, vardagligt. En av dem kom som analfabet; han behövde lära sig skriva och läsa som prio 1. Var sak har sin tid.
” Baksidan med terapi
[…]
Och istället vågar se sin egen del i det, för det är ju det enda man kan egentligen styra över, utveckla och leva med. ” Läs mer
Narcissism är inte ärftligt, det vet man, utan snarare ett västerländskt symtom, en konsekvens av den västerländska fostran, terapier, med mera.
Det som förvånat mig, sen Felicias bok kom ut, är att det verkar vara väl dolt, jag tror inte att Anna sa något om det heller, att Felicia själv förlorade vårdnaden om sina fyra barn. Pappan hade den solo.
Nån polis- eller sossanmälan är heller aldrig gjord, det hade jag hört talas om, så hela historien känns som en del av den omfattande pöbeluppfostran som pågår, sen länge i tvärtomkulturen.
Detta är verkligen tvärtom: Några principer måste alltid försvaras, trots att de löper risk att bli bittert orättvisa. Som den om att barn har rätt att ge sig på sina föräldrar, medan det omvända inte är okej. Källa
I alla andra kulturer jag känner till ska föräldrar fortsätta att fostra barnen fram till sin död, och nån ”frigörelse” existerar inte, samt att barn ska aldrig ge sig på sina föräldrar, utan be far-morföräldrar vid behov.
Anna själv deltog i denna pöbeluppfostran på 80-talet
Jag minns ett inslag från finsk TV, där hon hade F. med sig i studion, och i samtalet avhandlades Annas hemska pappa, byggmästare Karlsson, som hon har skrivit en hel del om. Han som efterlämnade 29 miljoner till vart och ett av sina barn, som resulterade i att alla Annas barn fick varsin bostadsrätt. Nu har inte jag spårat i allas texter men jag är rätt säker på att varesig Anna eller Felicia uttryckt nån som helst tacksamhet mot den man som indirekt finansierade att de alla kunde åka jorden runt, Felicias sjuksköterskeutbildning kunde gå av stapeln utan studielån, osv.
Barn gör aldrig som vi säger, de gör som vi gör, och västfolk är ofta helt renons på tacksamhet samt ödmjukhet, och efter högmod kommer alltid fall. Om våra män sägs ofta; de lever som ormar, och har inte ens respekt för sina mödrar!
Det bör sägas att Annas bror delar inte hennes syn på byggmästare Karlsson, och Felicias syskon delar inte hennes syn på Anna. Fenomen som brukar kallas för det sociala arvet.
Listan
Lämna ett svar