En läsare visade en för oss läskig film från Kina

Den handlar om stenhård kontroll och inte minst av elever i skolan. Vi reagerar nog delvis som vi gör därför att vi lever i en ytterst straffande kultur. De rycks och slits, och skälls ut, och frustas och stönas och föräldrar himlar med ögonen, eller bryr sig inte alls, om du kollar där de finns med barn. Vi räknar alltså med att kontroll är negativt, är det ju hos oss, och nån ska se oss och straffa oss för något vi har gjort. Vi skulle aldrig tänka;
-Men Gud så bra, nu kommer jag få beröm ofta!

Jag får ofta frågan om inte vi älskar våra barn, eftersom vi inte verkar bry oss om de går under, eller som är vanligt på Cypern att de är här solo och bara super. De förstår heller inte varför vi inte har disciplin i skolorna t.ex. eftersom de svaga går under, och det blir djungelns lag rätt snabbt.

Vi lärs heller aldrig disciplin – göra något man egentligen inte vill – och eftersom massor med saker måste göras blir det inre och yttre konflikter, och de går bort i hela Asien där disciplin är fint, hos oss fult. Det mesta är tvärtom utom larmnumret 112 som är samma.

Under läsarens film har jag hittat en som förklarar läget, som jag uppfattar det, i Indien där västkulturen tagit sig in via Internet och satelliter och man är livrädda för att deras unga ska bli som våra dvs. helt nerknarkade eller på annat sätt utflippade.

Vi anser att ”barn ska lära sig via erfarenheter” och de anser att äldre ska meddela unga vad som är farligt och varför så de slipper skada sig. Vi anser att barn ska ha villkorslös kärlek och de anser att barn ska lära sig ge ut kärlek, och man börjar öva på mamma.

Nu tror jag personligen att Kinas sociala kontrollsystem främst är uppfunnet för oss, och testas nu i Kina, och min tanke bygger då på att de förr eller senare får ta hand om en miljard från oss, vars språk de inte ens kan, om solar minimumprognoserna stämmer. De vet att vi är våldsamma och aggressiva och de ska hålla ordning på ett gäng tigrar.

Men vi ska absolut ha i åtanke att de är fullständigt livrädda för att deras unga ska bli som våra dvs ofta djupt olyckliga, fem barn med fem olika män, pillerknaprande, krökande, självmordsbenägna, deprimerade, less, destruktiva, okunniga, obildade, ensamma, övergivna, osv.

”Främlingarna” längtar hem – De ser ett land i förfall
I hela mitt liv har jag känt stark öppenhet inför alla typer av människor, världsbilder och tankar. Vi människor väljer – oavsett förtryck – om vi vill bygga nya relationer inom våra egna led, vår egen hudfärg eller om vi vill gå bortom kultur och yta i samma eller annat land. Ödet och individens vilja avgör.

Ofta känner jag djup kontakt med dessa främmande människor jag aldrig förut träffat. Det sitter i blicken, hur människor pratar med varandra, om de visar samma respekt för de äldre som de känner kärlek för sina barn. Jag har träffat människor som flytt, offrat allt för att deras hem krossades av våra krig.

De kom till oss, men inte för att de egentligen ville det, utan för att de inte hade något val. Ingen vill bli en flykting. De möter ett visst främlingsskap och svenskarna som uttrycker det bemöts av vårt våld, Sveriges mentala våld.

De säger att de längtar hem för de ser ett land i förfall, ett land med människor utan hjärta och integritet. De säger att de kan se att vi inte är lyckliga här.

Torbjörn Sassersson, mars 2018