När jag gick in i Rockkungens studio igår undrade jag om jag verkligen klarar av att läsa in en bok. Planen var att starta med att säga mitt namn, och att jag inte är en proffsuppläsare utan författaren, och jag lär ju inte stämma mig själv för ev. misshandel av författarens ord.
En del småfel lät jag bero, jag har sagt att jag inte är proffs, och då jag stakade mig alltför mycket stoppade vi bandet, backade, gjorde om. Men det var sällan det inträffade, och Hugh var mer än förvånad.
Jag vet vad det beror på:
Tre Skol-TV- inspelningar i månaden i många år med start då jag var 15-16 år. På den tiden kunde man inte stoppa i ett band utan fick ta om precis allt från början om det blev fel. Det där speakerjobbet sitter i min ryggmärg.
Min hjärna sa enbart:
-Kul! I am back, i just detta minnesfack, skapat för mer än 50 år sen… Kommer ihåg allt, och precis alla regler, när mina utsända spioner – ögonen – fick syn på en proffsmick. No problem!
Jag gapade själv efteråt.
Lämna ett svar