Precis när jag skulle sluta som yrkesförfattare sköt Lasermannen min tobakshandlare Hasan och alla, utom mamma möjligen, ansåg nog att jag var helt knäpp eftersom jag uteslutande talade om att mitt barn var vettskrämt och katten darrade och vägrade äta.
Jag startade också föreningen Folkresningen mot Lasermannen och Hasans vänner, var dess ordförande så länge som det behövdes dvs några månader, vilket ledde till att pressen bevakade mer och under en längre tid. Radio Stockholm ”bodde” jag i, minns jag.
Psykopater älskar ofta barn och djur, och Ausonius var garanterat det, det hör man via uppgifter från brottsplatserna, och han la ner tvärt efter det attentatet, och gick över på att råna banker sen.
Långt, långt senare bad jag ett övervakningsärende, som satt i bunkern Tidaholm att utreda, de kan tala med varandra ibland på rastgården, om Lasermannen hade påverkats av min barn- och kattkampanj.
Klienten återkom rätt snabbt, och sa att Ausonius visste mycket väl vem som var hans bunkerövervakare, och att jag kallades för ”Ängeln”, sen boken ”Häktad på sagolika skäl” kom ut, att jag hade en massa fribrev, att man inte får begå brott mot mig… Men han hade inte sagt rakt ut att ”barn- och kattkampanjen knäckte mig”, skulle en psykopat aldrig säga heller.
Tidigare hade jag via folk på Krim fått klart för mig att hela hans bostad var belamrad med pressklipp… men han hade inte sparat katt- och barnattackerna…
Det om något tyder på att han fixade inte fler attentat när konsekvenserna bland barn och djur blev solklara för honom. Det var min avsikt, och det kostade inget att pröva – inte mer än att en del i kultur-Sverige ansåg mig just lätt udda, eftersom alla andra talade om invandrarfrågan, men jag har aldrig brytt mig om dem.
Kanske såg han sådana här scener framför sig:
Lämna ett svar