Vi ska börja med att studera min ”Fyran”, dvs det fjärde fosterbarnet, och en av få helt föräldralös.
Vi ser en synbar sorg, till höger, den var våldsam, kan jag säga. Mamman hade tagit livet av sig, pappan söp ihjäl sig, soss vägrade hjälpa honom innan för han kom från socialgrupp 1. Den har inga problem, enligt sociologin.
Han är född 1959, kom som analfabet, och hans räddning var att jag hittade hans mormor och morfar samt ett halvsyskon, och tre år på folkhögskola, samt mina söndagskurser. Vi är nog rätt ense om det.
Bilden till vänster bör vara tagen då han är ganska prick 18 år, då ska de slängas ut, samhällsvården upphör och jag löste det via just folkhögskolor. De kan inte bo kvar hemma för då blir det liv, anses man ha separationsproblem.
Nedan har vi ”Fyran” idag, med sin 18-årige son Pim, som just fått körkort. ”Fyran” har två barn, inget av dem har hamnat på institution. Han själv har hållit sig ifrån anstalter.
Nu ska vi studera normalfallet och så här har det sett ut i alla tider samt värre:
”Blev utåtagerande”
Peter och hans syster växte upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad och våldsam pappa. Peter hamnade på sin första institution som tioåring.
Hans journaler är sedan ett lapptäcke av olika placeringar.
Som pojke skickades han runt mellan barnpsykiatriska avdelningar, pojkhem och ungdomsvårdsskolor. Senare, som vuxen, mellan anstalter.
– Han reagerade egentligen sunt i en osund uppväxtmiljö. Han blev utåtagerande, det var hans rop på hjälp. Min överlevnadsstrategi var att tassa runt och vara snäll och tyst, säger systern.
När Peter senare sökte ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i vård av barn och unga skriver han själv på flera sidor om vad han utsatts för under sin uppväxt på olika institutioner. Våld och kränkningar och en obefintlig skolundervisning.
”Detta har tryckt ner min självkänsla i botten”, skriver han. Läs mer
Lämna ett svar