Insikten att kriminalitet är till minst 50% ärftligt lär nog komma tuffandes även till väst, ser så ut.

En kontinent som innehåller enorma mängder kriminella människor, med en massmördare som ledare, och tidigare likasinnade har på sikt aldrig en sportmössa att överleva.

Det kommer hända grejer i USA… allt ifrån masslynchningar till bomber och granater, och det är viktigt att hålla isär vårt land från deras.

Vi har ett par saker att svara för; vi hjälpte USA att bomba i Irak, vi har deltagit aktivt i kriget i Afghanistan, och vi sände JAS Gripen till Libyen, så man kunde stjäla olja och guld samt mörda Gadaffi, som satt på ett helt nytt samhällssystem och som ville avsluta petro-dollar.

Vi var 800 svenskar som polisanmälde regeringen Reinfeldt, det lades ner givetvis, så jag har ryggen fri men det har inte åklagarna som la ner.

Det är i sig allvarligt att vi hjälp till, men det allvarligaste är att gissningsvis 98% inte fattar det, eller som en afghansk pojke sa:
-Svenskarna är det värsta folket i hela världen, må de brinna.

Jag tror också att Sverige torskar på sikt avseende Corona dvs man kommer att komma på att man utnyttjade viruset för att få ge gamla morfin istället för syrgas.

När man kommer på det lär man också gräva upp att vi svält ihjäl gamla sen 70-talet, sen fascistbyggets start.

År 1988 sa den tjugosjuåriga Michael Lewis upp sig från sitt jobb på Salomon Brothers, investmentbanken som sålde världens första MBS, värdepapper med fastighetslån som säkerhet, och skrev boken ”Bluffpoker”. Det är en skildring av Wall Street under åren efter den statliga avregleringen, en tid då branschen blomstrade med klipska, cyniska och lyckosamma aktörer som snubblade in i en värld präglad av extrem manipulering och avkastning. Lewis, en oerfaren ung man, hade plötsligt varit ansvarig för flera miljoner dollar i tillgångar utan att helt och fullt förstå vad som hände. När han såg tillbaka på den tiden 2010 konstaterade han: ”Det slår mig fortfarande som helt befängt. … Jag förstod att situationen var ohållbar. Inom den närmsta framtiden skulle någon peka ut mig, och många andra som var mer eller mindre som jag, som bedragare.” Han hade trott att ”Bluffpoker” skulle leva vidare som ett generationsdrama, ett dokument över hur ”en stor nation förlorade sitt ekonomiska förstånd”. Han förväntade sig inte att åttiotalets finansväsen skulle framstå som nästintill pittoreskt efter kraschen 2008.

Lewis skriver om denna krasch i ”The Big Short”, en bok som redogör för de obeskrivligt invecklade mekanismerna som bankerna skapade för att blåsa upp bostadsmarknaden i mitten av 00-talet och sedan för att tjäna pengar på husägarnas våldsamt stigande skulder, tills hela systemet oundvikligen föll samman. Lagar mot rovgirig utlåning hade avskaffats 2004, vilket innebar att bolån kunde beviljas till människor som aldrig skulle kunna betala dem; detta gjorde i sin tur poolen av potentiella husägare så gott som oändlig. Fastighetspriserna steg med så mycket som 80 procent på vissa håll. Folk finansierade sina bostäder med lån baserade på fastighetens värde som säkerhet, ett system som fungerade så länge priserna fortsatte gå upp, vilket de gjorde så länge folk fortsatte köpa. För att systemet skulle rulla på beviljades bolån hipp som happ: man kunde beviljas lån utan att lämna några ekonomiska underlag, gå igenom en kreditupplysning eller betala en kontantinsats. En typ av subprimelån kallades NINJA (no income, no job or assets), vilket stod för att låntagarna inte hade någon inkomst, något jobb eller några tillgångar. Finansbranschen dolde osäkerheten i detta arrangemang med obskyra villkor och instrument: så kallade CDO, skuldtorn som skulle täckas av avbetalningar på ”ruttna” lån, och syntetiska CDO, skuldtorn som skulle täckas av försäkringsersättningar på den ”ruttna” skulden. I ”The Big Short” säger en ung börsmäklare till Lewis: ”Ju mer vi undersökte vad en CDO faktiskt är, desto mer tänkte vi: Det här är bara så in i helvete galet. Det är bedrägeri. Det kanske inte går att bevisa i en domstol. Men det är bedrägeri.”

”Falsk spegel” av Jia Tolentino

Jia Tolentino, född 1988, har kallats ”vår tids Joan Didion”. Hennes debutbok, essäsamlingen ”Falsk spegel: reflektioner om självbedrägeri i en modern tid” (Natur & Kultur) är en av de senaste årens mest uppmärksammade amerikanska bokutgivningar. ”Falsk spegel” kommer ut i svensk översättning den 14 augusti. I SvD publicerar vi essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” i åtta delar.

Jag gick på college när fastighetsbubblan växte, och allt annat i landet verkade befinna sig på samma turbospår. Goldman Sachs och McKinsey kom till vårt campus och rekryterade mina mest intensiva klasskompisar till ett liv som garanterar pengar till kontantinsatser och privatskolor. Jag tittade på ”America’s Next Top Model” och ”Project Runway”, program som var glada och glittriga och hejiga, och ”Laguna Beach”, där världen såg ut som långa bänkskivor i granit och belysta stuckaturer, palmer och infinitypooler. Social klättring kändes som syre – föga anmärkningsvärt och allestädes närvarande. Jag skrev ett utkast till en kandidatuppsats om den amerikanska drömmen. Sedan, år 2007, började bostadspriserna sjunka i hög fart. Husägare i stora vågor började brista i betalning. Varje gång jag gick förbi tv-apparaterna i studentcentret verkade de sända nya bilder av familjer som vaktade sina hem på trottoaren framför intecknade fastigheter. Jag kom på mig själv med att stirra på min dator sent på kvällen och generad titta på bilderna igen. Jag hade skrivit om invandrare, om hur osäkerhet var en central del i den amerikanska trollformeln. Men kulissen hade plötsligt gått från välstånd till kollaps.

September 2008 blev Lehman Brothers de första som ansökte om konkurs. AIG följde snart efter men räddades av den amerikanska staten med 182 miljarder dollar. (Trots att de hade rapporterat en förlust på 61 miljarder dollar i slutet av 2008 – den största kvartalsförlusten för något företag i historien – spenderade AIG året därpå 165 miljoner på bonusar till sin avdelning för finansiella tjänster.) Sedan följde en global lågkonjunktur. Arbetslösheten och den ekonomiska ojämlikheten sköt i höjden. Från 2005 till 2011 sjönk medianhushållets förmögenhet med 35 procent. Andra länder kanske skulle ha fängslat de personer som åstadkommit detta. På Island dömdes tjugonio bankchefer för förbrytelser som hade lett till krisen 2008; en vd fick fängelse i fem år. Men i USA räddades alla bankerna av staten. Många blev rikare än de hade varit innan.

Finanskrisen var en klassisk blåsning – ett bondfångeri, ett confidence trick genomfört av confidence men. Den första personen som officiellt betecknades som en con man var William Thompson, emellanåt kallad Samuel, en småbrottsling vars försyndelser rapporterades av New York Herald sommaren 1849. ”De senaste månaderna har en man känd som confidence man farit runtom i staden”, börjar den första artikeln. Klädd i en prydlig kostym tog Thompson kontakt med främlingar, småpratade artigt och frågade sedan: ”Litar du tillräckligt på mig för att anförtro mig din klocka till i morgon?” Heralds löpande rapportering om Thompson var så underhållande att epitetet confidence man fastnade. Men Thompson var i själva verket en ganska dålig bedragare: opportunister under andra namn hade länge haft bättre strategier. Riktiga bedragare måste inte be om någons klocka eller förtroende. De beter sig på ett sätt som gör att man känner sig lyckosam om man får ge dem något – ivrig att satsa på en säker häst i ett travlopp eller investera pengar i en vansinnigt framgångsrik investeringsfond, eller kanske flyga till Bahamas för att gå på en festival som inte finns.

År 1849, tre dagar efter att Thompson anhölls, publicerade Herald en osignerad ledare med rubriken ”’The Confidence Man’ on a Large Scale”, som sardoniskt beklagade att Thompson inte hade fått chansen att arbeta på Wall Street.

Hans snille har nyttjats i liten skala på Broadway. Deras har nyttjats på Wall Street. Det är hela skillnaden. Han har kommit över en handfull klockor. De har stoppat på sig miljontals dollar. Han är en svindlare. De är typexempel på ärlighet. Han är en bov. De är finansmän. Han är fängslad av polisen. De är vördade av samhället. Han äter fängelsemat. De lever i lyxiga palats. … Länge leve de sanna bedragarna – bedragarna på Wall Street – bedragarna på de fina adresserna – bedragarna som göder sig och lever gott på den fattige mannen och den mindre bemedlade!

Ledaren fortsätter med några vassa råd till Thompson:

Han borde ha tryckt en översvallande broschyr om ännu ett nytt system för intern förbättring … Han borde ha utformat alla avtalen på sina villkor. Han borde ha skuldsatt företaget genom att korrupt och sedeslöst spendera kapitalet tecknat i god tro av fattiga män och mindre bemedlade. … Han borde ha lett aktieägarna till konkurs. Han borde ha sålt ut hela koncernen och samlat allt i egen ficka som betalning för sina ”obligationer”. Han borde ha tagit ut en frikostig lön för tiden han arbetade med denna ”förtroendeprocess”; och han borde i just det rätta ögonblicket ha dragit sig tillbaka för ett liv i rättskaffens lättja, som ägare av ett rent samvete och en miljon dollar!

Bedrägeri ligger i det här landets DNA. Det är ett land som grundades på tanken att det är bra, viktigt och rentav ädelt att se en möjlighet och ta det man kan. Historien går tillbaka till den första tacksägelsen. Både bedragaren och hans måltavla vill dra nytta av en situation; skillnaden mellan dem är att bedragaren lyckas. Finanskrisen 2008 var en långdragen, praktfull demonstration av att den bästa chansen till ekonomisk trygghet i USA är att bli riktigt bra på att utnyttja andra människor. Detta har alltid varit fallet, men det börjar genomsyra i princip hela samhället. Och det är inte särskilt bra att lära sig den läxan så som millenniegenerationen gjorde – precis när vi blev vuxna.

Jia Tolentino och Natur & Kultur. Översättning: Hillevi Jonsson.