Jag minns en gång då kollegan Anna Wahlgren kritiserades för att hon varit gift många gånger och hon svarade att hon hade just det; gift sig.
Folk kan ha hundra eller tusen sexpartners, och inte gifta sig, och det är tydligen okej men gifta sig med dem… aj, aj. aj…
Räkna med en sexuell revolution i framtiden när modern energiforskning når Sverige:
Sexual Intimacy and Its Connection with Aural Energy
Energetic Implications Of Sex: What Sleeping With Different People …
Räkna med en sexrevolution när modern sexkunskap når Sverige, och om den ska jag själv skriva en artikel i veckan, men nu lämnar jag över taktpinnen till Anna, som jag besökte i Indien nyligen.
Anna Wahlgren:
I DETTA NU SITTER ETT LYCKLIGEN NYGIFT PAR PÅ PLANET till Delhi för att begå sin bröllopsresa till Dharamsala uppe i Himalayas berg i norra Indien. Det lär varaen sällsamt vacker plats. Och en högt andlig. Dit räddades en mycket ung buddhistmunk, Dalai lama, och sedermera hans regering undan kinesernas blodbadsockupation av Tibet med början 1959.
så kyska, kunde ju lika gärna gå omkring med en tindrande skylt på bröstet: JAG ÄR KÄR! Det undgår ingen. Och för tre år sedan bestämde de sig för att gå på en gemensam väns bröllop tillsammans. Det var första gången de visade sig offentligt som ett par. Varpå de skrattande frågorna genast bombarderade dem: ”Och när ska NI gifta er?”
NU BESEGRADES DET SISTA HINDRET: hennes föräldrars, enkannerligen moderns, hårdnackade motstånd. Amar har ett hjärta av guld, men hans enkla taxibil – köpt på avbetalning dessutom – är inte av guld. Hans far dog för tre år sedan och familjen är allt annat än förmögen. Han var nervös in i det sista. Hos mig satt han nästan och skallrade tänder. Mamman skulle avlägga visit i hans hus, var det till slut sagt, men ställde in, sköt upp, ställde in igen… Det var en segdragen tortyr! Fadern gillade Amar och godkände honom sedan länge som blivande måg (läs: son), men när det gäller en dotter är det modern som har avgörande beslutanderätt. Vad fick henne att vekna, slutligen? Finns nog bara ett svar på den frågan: kärleken.
ANDRA PRÖVNINGAR HOTADE DERAS FÖRENING. En mörk natt för fem, sex år sedan bröt sig en vildsint, svårt avundsjuk för att inte säga mentalsjuk granne in i Amars hus där alla sov. Klockan var två. Med ett fruktansvärt tillhygge av järn överföll han Amar i uppenbar avsikt att döda. Huvudet, kroppen, benen… Skallen spräcktes. Han gav sig också på Amars gamla mamma, men tillfogade henne mest blåmärken över båda benen. Amar däremot svävade länge mellan liv och död. Läkarna gav honom tio procents chans att överleva. ”Och då, om han faktiskt klarar livhanken, är hjärnan så skadad att han aldrig kommer att fungera normalt igen. Bered er på det värsta.”
DET BLEV FLERA VECKOR PÅ TVÅ SJUKHUS varpå följde nio månaders sängliggande hemma, där mamma och systrarna och lille brorsonen vårdade honom. Santoshi trotsade byskvallret och besökte sin Amar. Då gav han henne fri. ”Jag håller inte kvar dig. Det är inget liv som väntar dig med mig. Du är fri. Jag vill se dig lycklig. Jag önskar inget hellre.” Men hon lämnade honom inte. I stället gav hon honom en silverring, som han burit och bär alltsedan dess. Och undrens tid var inte förbi – med tre års stentuff rehabilitering i timtal varje dag blev Amar frisk. Helt återställd! Och hjärnan kan då inte beskyllas för att vara ur funktion på något vis i världen! ”Gud har gett mig ett andra liv”, säger han och ler sitt vita leende vars ojämna tänder glatt klättrar på varandra. ”A second life.”
DÅ VAR DET SANTOSHIS TUR. På väg till jobbet i stan på sin scooter, en halvtimmes resa åt båda håll som hon gjort i flera års tid, blev hon påkörd och föll hårt i backen. Ena benet krossades. Det blev en komplicerad operation, som följdes av en till ett och ett halvt år senare, då stålplattorna hon haft inopererade togs ut. Ytterligare flera månader med försiktig träning väntade, innan hon kunde gå igen, lätt och ledigt som förr i världen! Jag kunde följa den goda utvecklingen nästan dag för dag. Gott läkkött har de tydligen båda!
SÅ KOM DÅ ÄNTLIGEN DEN STORA DAGEN. Det var en storslagen händelse, späckad med hinduiska traditioner från början till slut. Över tusen bröllopsgäster samlades under dagen – och utfodrades. Själva fick brudparet ro att äta sin bröllopslunch först klockan halv sex… Efter att ha stått upp precis hela dagen. Leende och glada! Hungriga och så vackra. Inifrån och ut. Sedan var det minsann inte bara att smita iväg på bröllopsresa medan gästerna fick parta natten lång. Å nej. Traditionerna stod som spön i backen – ända precis till i dag, en hel månad senare.
OM DEM FÅR JAG BERÄTTA en annan gång! Och alla lyckönskningar till de nygifta, vet jag att ni sänder, alla ni kära FB-vänner som läser dessa rader – liksom jag vet att brudparet tar del av dem och ber den gode Guden välsigna er (vilken det nu blir. Hinduismen bekänner sig till, vet inte minst Amar berätta, 33 miljoner gudar!…). För första gången ska de få bo på fint hotell ensamma tillsammans. Tre nätter, tre dagar. Och det kommer att vara rosenblad strödda över sängen. (Ja, det är också tradition!)
Lämna ett svar